Det har varit en lång tystnad. Inte för att jag inte haft något att skriva om, utan mer för att det jag vill skriva om inte vill bli läst.
Under denna tystnad har jag gått genom helt osannolika saker. Jag har bland annat fått läsa om mig själv på en annan blog, jag har i öppenheten på internet fått ta skit som jag trodde var omöjlig. När jag bett de som står denna person närmast ta avstånd och rätta till, har jag fått höra att jag själv ska ordna ett möte med personen! Jag borde inte ta åt mig, för mitt namn nämns inte (att sedan alla människor i denna persons närhet vet att det är mig som menas ska jag förbise). Varför skulle jag vilja träffa denna person? Människor kontaktade mig direkt, människor som jag inte ens visste läste denna blog.
För en gång för flera år sedan, skrev jag ett blogginlägg på min gamla blog, som gick över gränsen, jag blev för privat, jag blev omedelbart kontaktad av en person, och ändrade det jag skrivit, för jag kunde se att det var för privat, ändå publicerades en text om detta direkt. Om vilken fruktansvärd mamma jag var.
Nu kom det igen, år sednare, ur bloggen kan man läsa mig "vittnar tydligt om både bristande empati och ett rent och skärt oförstånd. Elakhet i kombination med egoism".
Att jag sätter mig själv framför barnen, att jag då för flera år sedan "var en gnista utav den eldstorm av elakhet, mega-egoism och brist på empati som hon där efter bevisat om och om igen.
Begrepp som ociviliserad och ointelligent har nu fått ett ansikte för mig".
Jag dök!
Sedan var karusellen igång, jag har fått ta otroligt mycket stryk. Hade jag inte haft mina vänner, min syster, min pojkvän, så vet jag inte hur jag orkat, för ensamhet äter upp en inifrån. Och, ändå, har jag personligen fått höra, att jag borde stå där själv, att ta stöd av mina vänner är fel! Jag vill rikta mina hjärtliga gratulationer till den kvinna eller man som klarar upp sin ångest, panik och oro över korthus som raseras utan att ha någon där vid sin sida. Grattis - själv är mer den ömma och känsliga personen som har behövt stöd från mina vänner i brist på familj.
Nu går saker till sin ände, jag är ganska slutkörd. Kommer avsluta de sista viktiga handlingarna från mitt gamla liv, ingenting blev som det var sagt en vacker dag i januari för tre år sedan. Jag har hört mer än öronen tål, och sett mer än ögonen orkar se. Men att bli klar är viktigare just nu. Hellre gå vidare härifrån, än inte orka gå vidare alls. Hellre vet jag vad jag har och försöker anpassa mitt och barnens liv utifrån det. Barnen har minnen av något annat, och någonstans har jag väl det också. Men det är viktigt att acceptera, innan jag gjort det, så gör det ont hela tiden, och smärtar varje gång jag får frågor och önskningar om saker som jag faktiskt inte kan verkställa, och aldrig kommer att kunna. Någonstans i detta ska jag hitta trygghet och lycka, det finns där, det måste det göra. Jag måste också klara att samarbeta, nu, i morgon och i många år till.
Det jag ska göra nu är att ordna med papper, för mig, och för mina barn. Idag vet jag, vilka dokument som krävs för skydda dem nu och i framtiden, och jag ska hjälpa dem den dagen de är vuxna att ordna med deras skydd.
Det kommer inte bli ständiga nya inlägg från mig. Jag får kritik varje gång min tunga rör sig. jag har fullt upp med summera, och inte minst subtrahera livsvillkoren. Men det kommer ett litet inlägg snart, som jag tror kan vara till hjälp för andra i min situation, om sätt att laga nyttig mat på ett billigt vis.
Kram på er - och se så här kan det faktiskt vända!
