Den långa tystnaden

Det har varit en lång tystnad. Inte för att jag inte haft något att skriva om, utan mer för att det jag vill skriva om inte vill bli läst.
Under denna tystnad har jag gått genom helt osannolika saker. Jag har bland annat fått läsa om mig själv på en annan blog, jag har i öppenheten på internet fått ta skit som jag trodde var omöjlig. När jag bett de som står denna person närmast ta avstånd och rätta till, har jag fått höra att jag själv ska ordna ett möte med personen! Jag borde inte ta åt mig, för mitt namn nämns inte (att sedan alla människor i denna persons närhet vet att det är mig som menas ska jag förbise). Varför skulle jag vilja träffa denna person? Människor kontaktade mig direkt, människor som jag inte ens visste läste denna blog.

För en gång för flera år sedan, skrev jag ett blogginlägg på min gamla blog, som gick över gränsen, jag blev för privat, jag blev omedelbart kontaktad av en person, och ändrade det jag skrivit, för jag kunde se att det var för privat, ändå publicerades en text om detta direkt. Om vilken fruktansvärd mamma jag var.
Nu kom det igen, år sednare, ur bloggen kan man läsa mig "vittnar tydligt om både bristande empati och ett rent och skärt oförstånd. Elakhet i kombination med egoism".
Att jag sätter mig själv framför barnen, att jag då för flera år sedan "var en gnista utav den eldstorm av elakhet, mega-egoism och brist på empati som hon där efter bevisat om och om igen.
Begrepp som ociviliserad och ointelligent har nu fått ett ansikte för mig".

Jag dök!

Sedan var karusellen igång, jag har fått ta otroligt mycket stryk. Hade jag inte haft mina vänner, min syster, min pojkvän, så vet jag inte hur jag orkat, för ensamhet äter upp en inifrån. Och, ändå, har jag personligen fått höra, att jag borde stå där själv, att ta stöd av mina vänner är fel! Jag vill rikta mina hjärtliga gratulationer till den kvinna eller man som klarar upp sin ångest, panik och oro över korthus som raseras utan att ha någon där vid sin sida. Grattis - själv är mer den ömma och känsliga personen som har behövt stöd från mina vänner i brist på familj.

Nu går saker till sin ände, jag är ganska slutkörd. Kommer avsluta de sista viktiga handlingarna från mitt gamla liv, ingenting blev som det var sagt en vacker dag i januari för tre år sedan. Jag har hört mer än öronen tål, och sett mer än ögonen orkar se. Men att bli klar är viktigare just nu. Hellre gå vidare härifrån, än inte orka gå vidare alls. Hellre vet jag vad jag har och försöker anpassa mitt och barnens liv utifrån det. Barnen har minnen av något annat, och någonstans har jag väl det också. Men det är viktigt att acceptera, innan jag gjort det, så gör det ont hela tiden, och smärtar varje gång jag får frågor och önskningar om saker som jag faktiskt inte kan verkställa, och aldrig kommer att kunna. Någonstans i detta ska jag hitta trygghet och lycka, det finns där, det måste det göra. Jag måste också klara att samarbeta, nu, i morgon och i många år till.

Det jag ska göra nu är att ordna med papper, för mig, och för mina barn. Idag vet jag, vilka dokument som krävs för skydda dem nu och i framtiden, och jag ska hjälpa dem den dagen de är vuxna att ordna med deras skydd.

Det kommer inte bli ständiga nya inlägg från mig. Jag får kritik varje gång min tunga rör sig. jag har fullt upp med summera, och inte minst subtrahera livsvillkoren. Men det kommer ett litet inlägg snart, som jag tror kan vara till hjälp för andra i min situation, om sätt att laga nyttig mat på ett billigt vis.

Kram på er - och se så här kan det faktiskt vända!

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!