Ett gott slut - tack!

Det närmar sig för mig att ta ett viktigt beslut. Vacklar mellan förnuft, och känsla, tvekan om hur mycket ork som finns, hur mycket stress kan jag klara av, när äntligen stressnivån sjunkigt litegrann. Hur mycket mer klarar jag och barnen? Har ännu inte riktigt landat i det som blev mitt liv och min vardag, och inser att jag haft svårare än andra för stora omställningar, har haft svårt stå på egna ben. Å andra sidan är världen full av människor som inte kan stå på egna ben, så när jag nu reser mig upp, är jag kanske ändå lite unik? Nu måste jag åter välja väg.
Då önskar jag, av hela mitt hjärta önskar jag, att jag slapp - varför kan inte vägen bara öppna sig och himmeln ljusna och valet kännas självklart. Att få gå och lägga sig många dagar och tänka, det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå!


Kan man möjligen få bli lite filmstjärna i sitt eget liv? En med ett osannorlikt lyckligt slut, där det inte ens finns ett frågetecken, om hon gjorde rätt, valde rätt. För nog känns det lite som jag just passerat mittenpartiet i filmen nu. Ge mig lite happy ending - snälla!

Jag ska så stolt ta emot min oscar, och ni ska alla få inbjudningkort

En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Våga vara vuxen

Ja, är väl det självklara svaret. Alla vuxna finns där för att för att vara just vuxna och vägleda barnen. Det är alla vuxnas plikt att skapa trygghet för barnen. Ett barn har rätt att vara tyggt hela dagen och hela natten. Först när den trygga grunden finns där, kan man växa och anta utmaningar.

Nu står vi inför ett vägval, det är dags att söka en tryggare zon och lärmiljö för ett av barnen. Än så litet att det blir vårt ansvar. När den äldsta dottern gav sig av till en tryggare miljö, var hon tillräckligt stor för att själv ta beslutet. I sjunde klass vände skolgången, men priset hon betalat dessförinnan var högt. Denna gång har vi inte råd att betala ett så högt pris. Vi får inte ut mer av vår skolpeng, det har varit ett förskräckligt år, utan måste försöka flytta. Ett arbete som påbörjas nu. Önskar mina barn ett underbart sommarlov, men något att se fram emot efter sommaren.

Jag är ytterst tacksam att detta är något jag kan få göra tillsammans med exmaken och hans nya fru, för alla vuxna har alltid ett ansvar att vara just vuxna. Alla barn behöver en vuxen hand att hålla fast vid.

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.

Öppna lådor

Jag letar alltid efter min bil. Att ha en onummrerad plats i ett garage på flera våningar som dagtid används av mycket "arbetare" och kvälls- och nattetid av centrumboende, gör det extremt obekvämt för mig. Jag försöker hitta strategier för inte behöva irra runt för mycket. Dessutom klappar ju skammen på skuldran, vill ju helt inte att någon ser hur man letar i raderna. Jag är lite avundsjuk på de som bara går upp för trappan, till rätt våningsplan och rakt fram till sin bil! Egentligen är nog skam den mest negativa känslan. När vardagen och helgen överskuggas av skam över att inte kommit längre. Det finns ingen känsla som så fullständigt förlamar och lägger ett passivt blött gammalt tageltäcke över en. Att inte överföra skam på sin barn är nog ett av det svåraste uppdragen föräldraskapet innebär. Hur många gånger säger en vuxen "att du inte skäms" - det är ju den rent verbala överförda skammen. Men den subtila skammen, den finns där hela tiden. För att klara att arbeta mot skammen, krävs att man arbetar med sin egen skam, det handlar inte om att ha förebilder det handlar helt om vems förebild man vill vara.

Mitt ena barn avlutade dagen igår med stora tårar. När jag kröp ner i sängen vid läggdags, frågade vad som var så ledsamt svarade barnet "Jag är inte ledsen, det har varit en jättebra dag, men min hjärna är så full". Det där är en känsla jag väl känner igen. Frustrerande för omgivningen, att vara full av gråt, för att huvudet är helt osorterat av intryck. Jag gjorde en "mindfullness-övning" - det är inte första gången som barnet får göra denna övning med mig, och blir allt mer fokuserad varje gång vi gör övningen i att komma tillbaka till här och nu. När vi var klara, var tårarna borta och den vackra munnen log ingen och ögonen var trötta men med lite glitter i. "Tack mamma, nu har du stängt alla lådor i mitt huvud som var öppna!" Det där var ord, som jag helt förstår. Efter en dag, rolig eller svår, blir huvudet för somliga av oss, fullt av öppna lådor som måste stängas. Ett klokt barn, lärde mig vad som blir tokigt i mitt huvud.

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Hur var det nu du menade - åh bara en feltolkning.

Helvetet för min skolgång startade strax innan jag fyllde sju. Vi flyttade från Stockholm, ner till en liten håla utanför Borås. Jag minns inte en enda gång som pedagogerna tog i kränkningarna mot mig, som började försiktigt som kränkningar, men snabbt utvecklades till en vidrig mobbning, som pågick till 14-års ålder. Däremot, kan jag räkna upp alla försvar för dem som trakaserade mig psykiskt och fysikt. Pedagogerna hade alltid en förklaring till att andra barn gjorde som de gjorde. Jag har hört alla alternativ, jag lovar. Vanligast, är "det var nog inte så H*n menade, eller hur?" "De har misstolkat dig" "...har det inte så lätt hemma...." "...är bara avundsjuk" Jag har alltid undrat över den där avundsjukan som tas till som argument, den funkar nämnligen när man inte hittar försvar i de andra punkterna. Ofta var det också mig det var fel på - från början var felet - helt öppet - min dialekt. Jag borde förstå att jag var annorlunda. Gissa vem som snabbt lärde sig att tala rätt dialekt, med skorrade på ena r-et men inte det andra. Där alla o ersattes med ô....osv. Först som tonåring vågade jag släppa den dialekten, och idag, pratar jag precis den blandade dialekt jag införskaffat mig genom det kringflackande jag levt, och mina lika kringflackande vänner, och inte minst präglad av snart 20 år i Uddevalla.
Idag står jag lika handfallen, som då. Jag hör var de säger, alla argument känns igen, men idag är det inte jag som upplever att andra tycker jag är konstig. Det är inte jag som tigger och ber att låta bli att tala med skolans personal, eftersom det bara leder till att jag blir ännu mer utpekad.
Har vi verkligen inte kommit längre, har det verkligen inte hänt någonting. Varför finns det fortfarande mörka skygglappar att sätta på för de vuxna som jobbar med barn?

Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Spiral av saknad

Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.

Ensam inte alltid stark

Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

En rosa almanacka, allt jag behöver!

Utan almanacka, var är den? Letat överallt, frågat om jag lagt den någonstans? Har totalt tappat kontrollen. Däremot har jag koll på att det är par dagar kvar till lön, att det är första advent i helgen, vilket ser ut att bli en gardinlös variant. Jag vet var i röran mina andra pilgrimörhängen ligger, jag vet när jag går upp i mörkret precis det står saker i vägen, men jag vet inte var almanackan är!
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.

Då stundar pysslandets månad, och nu efterlyses den pysslande mamman.

En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.

Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!

Vinkar tillbaka

Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.

Söndagsmys är en dröm

Hur många planer, hur många drömmar kan en människa förlora, utan att förlora hoppet? Tills den gåtan är löst, undvik planerna. Blir orolig av dem.
Förlamande trötthet, men i morgon ska jag åter vara en närvarande mamma, hade inte varit något rolig dokusopa det här.
Allt för många planer i livet har hamnat rakt över stupet. Glädjs åt involveras i planer, men har lärt mig, att inte insupas i dem, en plan är inget att lita på. Att hoppa över planerna, blir en livlina - fokus är istället att orka! Lite till! Ibland så mycket att man nästan spyr. Alltid på söndagar, den ena veckan för att jag vänt mig ut och in och försökt fixa allt med barn, jobb, hem, själv. Söndagen är avskedets dag, barnens väskor ska packas, de möter den nya veckan i sin andra familj, dagen därpå. Nästa vecka, för att jag när jag redan vid start var så trött, och ändå tvingats bita ihop och klara att jobba sex dagar. Det är ingen plan, att känna det där söndagsmyset som människor pratar om, men, möjligen en dröm - så än finns hoppet.

Kliver över några måsten

Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.

Ingen dörr att glänta på

Första dagen ensam i lägenheten. Fått gjort en hel del, men ändå! Så långt kvar, så otroligt mycket kvar. Har inte bestämt mig var jag ska sova. Längtar lite efter en egen plats, min bäddsoffa kommer om en vecka, och just nu är jag skeptisk. Har upptäckt. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. Jag gillar dörrar!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.

Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!