Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Frihet

Det är med stora suckar och tunga steg jag för en oräknerlig gång i ordningen ger mig ut till huset för att försöka avsluta.

Bara tanken på att hamna i denna del av livet igen kommer avhålla mig från mycket, får bara kämpa för att det inte avhåller från att våga leva.

Är trött, väldigt trött, har svårt att känna både närvaro och glädje. Samtidigt som min avundsjuka mot alla som får några dagar över jul att idka gemenskap och vila är enorm. Tredje året som jag jobbar dessa dagar alla ser fram emot. Men, ledig nyårsaftonskväll. Den viktigaste av alla. Åh, längtar efter 2011. Ibland nästan så mycket jag måste påminna mig om att lönen kommer vara lika svår att få att räcka, att det inte blir fler lediga helger och kvällar, och lika tidiga morgonar, allt i livet förändras inte, men ett stort mått av frihet, när min husägarfas är avslutad.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

Små stunder av guld

Pusselbit bostad, är som en ram på ett pussel, de bitarna som man helst lägger först. Sedan kan man långsamt och metodiskt fylla pusslet bit för bit. Själv har jag alltid haft svårt med alla de där bitarna som ska bilda en himmel, några hundra nyanser himmelsblått. Bryr mig inte riktigt om att lägga himmeln just nu.

Sover lite bättre. Förutom när jag sover hos <3. Den enorma längtan som jag känner nästan hela tiden, för att vara en stund - jag, inte mamma, inte någons personal, inte någons arbetskamrat, inte en vänninna som ska ha hunnit läsa en bok, eller åtminstånde ha något klokt att säga. Helt utan krav, och ingen förväntan - ingen avbryter mig i att vara jag.
Ett avslappnat jag, gör det inte längre blir någon vidare sömn när jag får den där natten varannan vecka som det ofta riskeras att endast bli. Jag vill inte sova bort den varma armen som omsluter mig. Vill inte sova bort känslan av en avslappnad mjukt och trygg varm hand på min höft. Vill inte ens sova bort ljudet av snarkningar. Så där ligger jag och dåsar, lyssnar och känner. När jag smyger upp, och på den tidiga morgonen ger mig av till jobbet, är jag inte bara trött, utan känner redan en längtan och kanske också en sorg över att natten redan är över. Det enda som går att göra att erkänna längtan och inse att vardagen och verkligheten ger oss små korta stunder av guld.

De säger att bakom en prydlig fasad råder det ett kaos. Mitt hem, men mina mått sett otroligt prydligt sedan en liten tid tillbaka. Bohemiskt prydligt i allafall. Här finns numera växter och blombuketter minsann, lite här och där. De överlever dessutom, plötsligt har den stora växtänglamakerskan försvunnit, och jag springer runt och pysslar med blommor och blad, och inte ens vattnet i vaserna luktar illa. När växterna färdigpysslade, så är det dags för ljusen. Har kommit på den strålande mysighetfaktorn att på kvällen innan jag lägger mig tända doftljus i sovrummet och så svag dimbelysning i taket, när det är gjort så bara längtar jag efter att gå och lägga mig. Därför måste jag ägna några tankar åt kaoset. Kaos är ett ord som egentligen är postivit laddat, när det lite kaotiskt omkring, kommer kreativiteten. Den finns inte där nu. Det är bara ett flytande, en längtan och dagar som kommer och dagar som går. Att bli uttråkad, kommer som ett brev på posten. Har inget att göra - hade velat dansa, sjunga, måla, laga middag för massa människor - men nej, rostar två skivor bröd, dricker en kopp te och gör ingenting! Här har bjudit hem folk till ostädat hus, smutsiga badrum och dammsugaren i ett hörn i vardagsrummet - och nu, dricker jag te ensam och tittar på mina blommor och luktar på mina ljus. Kanske får jag stöka till det lite, gömma Cillit Bang och min samling med mirakeltrasor i olika pasellfärger en för varje yta som kan putsas på. Men det vill jag inte, tycker det är så skönt med nyoljat golv, dammsugen hall och polerat kök och blir så arg på barnen som inte lägger saker på sin rätta plats. Då slår det mig att det bästa sättet för mig att skapa ett inre kaos, det blir att säga NEJ - inget ord påverkar så djupt, och egentligen ingår det i planen att bli självbestämmande, att det får vara slut på den eviga snällheten - NEJ, nej, nej - det blir mitt kaos för en tid.

Den sanna vännen lämnar inte mitt i en fråga.

Orkar idag, ännu en dag, det är tuffare än jag kunde föreställa mig att ensam sälja huset. Fick använda semesterdagar, som jag hade velat ha till vila, till att slutföra iordningställande av huset. Men nu börjar det ljusna, då och då sluter vänner upp och tar ett tag. Min syster tar på sig mer roller än vän och syster, hon arbetar och sliter för min mor och far med. Vi talar om dem, när vi arbetar - hur tomt det är i livets upp och nergångar att inte ha dem som stöd.
Hur tackar man någonsin människor som hjälper och stöttar?
Ibland kan tacket vara att visa att man lär sig något, att visa att man med vänners hjälp och omsorg växer. Blir klokare och ärligare. Sanna vänner gör skillnad i ens liv. Flera resonemang och frågor får svar, när jaget får spegla sig i personer som älskar. Den sanna vännen lämnar inte heller mitt i en fråga.
Idag sa jag förstå gången i livet till, att nu räcker det, orkar inte mer idag, du får åka hem. Det var till min syster, men det var nytt för mig, att sätta gränsen där och vara fullt ärlig emot henne och mig, kroppen var trött och orkade inte ens lyfta en hög med vikt tvätt! Kroppen behövde vila, och jag lät den få det.

Gamla vänner återvänder alltid

Gamla vänner har en fin vana - de återvänder. När man träffas åter - då har tiden sedan sist varit kort. Lyckades denna dag träffa tre vänner varav ingen bor här, men av olika anledning passerat min bostadsort. Trots att livet för alla gör plötsliga ryck, förändras ibland över timmar så finns den genuina och ursprungliga människan där, den man älskar.

Gör dagliga besök och kontrollerar min situation i bostadsköandet. Det är dystert. I min kommun existerar inga lediga lägenheter i den storlek jag behöver alls. Totalt har det kommunla bostadsbolaget 10 lediga lägenheter idag, varav ingen fyra. Somliga dagar dyker det upp en fyra, och då inte i ett område jag kan bo tryggt med mina barn. Är inte snobbig, låter snobbigt, men vi måste ha det någonlunda tryggt omkring oss. Jag har insett att det går att vara kräsen, tackar ja till alla större treor som erbjuds, vilket sällan sker. Funderar på om det verkligen är möjligt, kan det vara möjligt att jag nu blir utan en vettig bostad? En gång har jag faktiskt varit på köplats 5-10 på en lägenhet. Då kändes det nära, nästan pirrigt. Trodde det var ett storstadfenomen att inte hitta bostad, men det är visst lika illa även i småstäder som Uddevalla.
Men jag har vänner, och jag vet att den dagen jag ber om hjälp, finns hjälpen där!