Inte bara vintertrötthet.

Raderade just ett par utkast, det sker inte så mycket aktivitet på bloggen. Det som hände idag, är förklaringen, är trött, alltid trött alltid orolig. Har skyllt tröttheten på en vinter som startade för tidigt, att kroppen egentligen tror att det är slutet på mars. Är inne i den där veckan, som jag alltid längtar efter, veckan barnen är hos mig. Ändå tröttheten stegrar numera var fjortonde dag, när jag gjort den där veckan jag arbetat sex av sju dagar och som avslutas med ett fyradagars helgpass med kväll/dag kväll/dag turer. Den ger mig en kväll ledigt och jag lever en sorts pensionärstillvaro och orkar aldrig någonting då. Är alltid morgontrött, men idag, var känslan värre än någonsin, kroppen kändes inte lydig alls, jag kom mig inte. Oroar mig hela morgonen för om barnen kommer upp, kommer iväg till skolan, om de bråkar mycket med varandra och slutar med att jag smiter ut till omklädningsrummet för att kolla mobilen, inga missade samtal och inga sms, ett bra tecken. Till slut frampå morgonen - efter en liten runda att hämta mediciner i andra förråd som jag skyndade mig ifrån, då jag fick känlan att tuppar jag av här kan det dröja länge innan någon hittar mig, slog mig ner i medicinrummet och bad kollegan kolla mig när patienterna var kollade, känslan av att nu svimmar jag var påtaglig, och eftersom jag trots ett osunt levene har ett lågt blodtryck händer det att det svartnar, men hämtar mig oftast fort. Snabbkoll, lågt blodsocker, lågt tryck och rejäl puls. Skönt att vara omgiven bland sjukvårdspersonal, som stoppade i mig frukt och vatten men fast besluten om att leva ett hälsosammare liv och slåss mot några kilon ännu en gång vägrade jag juice och choklad, och placerade mig under uppsikt i en skön stol. Men visst larmar det! Lever under en ohållbart pressad sits. Gick och köpte lunch i matsalen denna dag, och under eftermiddagen när allt lagt sig ägnade sig en av mina kollegor åt att förklara allt det jag redan vet. En snabbresomé om "se hur dina senaste två sett ut - tycker du det är konstigt att du är trött?". Hur han ser till att hans hustru som arbetar heltid i ett krävande jobb får egen tid för återhämtning, att det kan vara bra med något uppiggande vitamintillskott osv. Gulligt och omtänksamt - men tyvärr, någonstans får de orden mig bara att känna mig ännu tröttare, och ännu mer ensam.
Ändå, när ett av barnen säger åt mig, veckan hos dig går för fort, det är lugn och skönt här, så måste det ju vara så, att vi har ett lägre tempo, bara att mitt tempo inte är tillräckligt lågt för mig.
Det är inte synd om mig, det är bara en av förklaringarna till att inläggen inte jublar av hallelulja, och inte duggar tätt. Sedan finns det andra förklaringar.

Om konsten att sköta sina postärenden i stan

Hade två ärenden angående post som skulle lösas ut personligen. Det nya körkortet och ett rek.brev innehållande ägarbevis på bilen som står och väntar på att skrotas. För att den ska skrotas krävs nämligen massor med papper. Därutöver ligger några till brev som ska till myndigheter och försäkringsbolag som ska ha frimärken. Samlar i hop högen och ser att körkortet ligger på postens företagscentrum, och rek.brevet ligger på den kombinerade inredningsbutik och café på torget i centrum. Eftersom jag inte kan legitimera mig tillräckligt för att få ut rek.brevet, måste jag först ta mig till företagscentrum. Använder den lånade bilen, för det ligger inte centrum, och knappt ens nära några företag, mig veterligen. Får ut körkortet efter en lång stund då tanten före mig har svårt att fatta att B-post kostar femtio öre mindre och att då tar det tre dagar längre tid att få detta leverat. Hon vägrar sätta ett B på kuvertet, för om hon inte gör det så sorteras det inte som B-post, är hennes argument. Om hon lägger på femtio öre, kommer brevet vara framme dagen efter, säger företagspostmannen. Härom tvivlar jag, eftersom jag har haft viktig post - till skattemyndigheten som inte kommit fram alls, och också fått mig tillsänt post som inte heller kommit alls, den senaste tiden. Men jag är tyst! Varpå mannen på företagscentrum försöker vara pedagogisk och förklara att det är maskiner som sorterar post, det slutar med att tanten tar sitt brev, frankterat med för litet porto och går.
Företagscentrum anser att jag är jag och jag får mitt nya körkort. Nu kan jag åka till den andra posten, och hämta mitt rek.brev. Inga problem, betalar, och vill då köpa frimärken till resten av breven. "Vi har inga frimärken kvar" blir svaret. Så med en djup suck, får jag sätta mig i bilen, och fundera på vilka fler ställen det finns postkontor. Tempo, känns som närmaste stället och far dit, och köper frimärken. Går ut, och letar efter en brevlåda - är fortfarande gammaldags nog att tro, att där man hämtar post, köper frimärken, borde det finnas en brevlåda. Det gör det inte, och nu har det gått ganska lång tid, och jag ska iväg på ett möte. Alla breven, nu med frimärken på stoppas i handväskan. Efter innebandyträningen ligger de fortfarande i handväskan - de har alltså inte blivit postade med dagens postgång, och jag söker upp en brevlåda, som ju finns där jag började, vid postens företagscenter.
Troligen har jag blivit rejält bortskämd med lantbrevbäring under flera år, där man köper frimärken, man får brev, postar brev och paket på ett enkelt och smidigt sätt, genom att kommunicera med pengar och lappar i brevlådan. Usch så gammeldags jag tänker!

Vardag 31 dagar

Grådisig, en mjöklig hinna. Glasögon immar igen den kalla dagarna i skiftet mellan kallt och varmt. Vardag, vardag, vardag....ibland, sju dagar vardagar, 31 dagar vardag på månaden. Då gäller det att försöka fånga några ögonblick. Ibland passerar det säkert ögonblick, men jag har tryckt ner huvudet i tvätthögen, diskmaskinen eller ett vardagsgräl med barnen eller när de inte är hos mig, en journal eller i ett medicinskåp.

James Blunt - You're Beautiful (Live at the BBC)

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

Söndagsmys är en dröm

Hur många planer, hur många drömmar kan en människa förlora, utan att förlora hoppet? Tills den gåtan är löst, undvik planerna. Blir orolig av dem.
Förlamande trötthet, men i morgon ska jag åter vara en närvarande mamma, hade inte varit något rolig dokusopa det här.
Allt för många planer i livet har hamnat rakt över stupet. Glädjs åt involveras i planer, men har lärt mig, att inte insupas i dem, en plan är inget att lita på. Att hoppa över planerna, blir en livlina - fokus är istället att orka! Lite till! Ibland så mycket att man nästan spyr. Alltid på söndagar, den ena veckan för att jag vänt mig ut och in och försökt fixa allt med barn, jobb, hem, själv. Söndagen är avskedets dag, barnens väskor ska packas, de möter den nya veckan i sin andra familj, dagen därpå. Nästa vecka, för att jag när jag redan vid start var så trött, och ändå tvingats bita ihop och klara att jobba sex dagar. Det är ingen plan, att känna det där söndagsmyset som människor pratar om, men, möjligen en dröm - så än finns hoppet.

Kärlek gånger flera

Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.

Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.

Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.

Små stunder av guld

Pusselbit bostad, är som en ram på ett pussel, de bitarna som man helst lägger först. Sedan kan man långsamt och metodiskt fylla pusslet bit för bit. Själv har jag alltid haft svårt med alla de där bitarna som ska bilda en himmel, några hundra nyanser himmelsblått. Bryr mig inte riktigt om att lägga himmeln just nu.

Sover lite bättre. Förutom när jag sover hos <3. Den enorma längtan som jag känner nästan hela tiden, för att vara en stund - jag, inte mamma, inte någons personal, inte någons arbetskamrat, inte en vänninna som ska ha hunnit läsa en bok, eller åtminstånde ha något klokt att säga. Helt utan krav, och ingen förväntan - ingen avbryter mig i att vara jag.
Ett avslappnat jag, gör det inte längre blir någon vidare sömn när jag får den där natten varannan vecka som det ofta riskeras att endast bli. Jag vill inte sova bort den varma armen som omsluter mig. Vill inte sova bort känslan av en avslappnad mjukt och trygg varm hand på min höft. Vill inte ens sova bort ljudet av snarkningar. Så där ligger jag och dåsar, lyssnar och känner. När jag smyger upp, och på den tidiga morgonen ger mig av till jobbet, är jag inte bara trött, utan känner redan en längtan och kanske också en sorg över att natten redan är över. Det enda som går att göra att erkänna längtan och inse att vardagen och verkligheten ger oss små korta stunder av guld.

Då var det dags igen, igen, igen, igen....

Förstår nu varför människor ringer spålinjer annonserade i dagspressen. När ensamhetens deperation bryter genom, när det plötsligt blir klart att inget sagt gäller och reglerna plötsligt har ändrats förloras kontrollen.
Hur blir det nu då? Hur ska det gå?
Då är det säkert riktigt skönt att någon flummig liten sak säger att "å, just nu ser det mörkt ut, du kommer att bli besviken på någon som står dig nära, men se, se vad jag ser i stjärnorna, det blir bra, det kommer bli bra för dig. Du ska åter se hur allting ordnar sig, men, det ser ut som om du ska flytta, och sedan vad ser jag? Du gör en liten resa, och där, där kommer du möta en ny person som gör stor skillnad i ditt liv", slutet gott, allting gott.
Nej. Fuck off! Det finns inga goda slut, de finns en möjlighet att förtränga och glömma, och då kan ju slutet se lite ljusare ut.

Jo, det är så, vi går mot en ny födelsedag, de som följde den gamla bloggen vet att inte alls bara är glädje för mig, mer en kamp att finna glädje, känslan av ensamhet är större än glädjen av den lilla gemenskapen, och denna gång ändrades överrenskommelsen och reglerna igen, utan min inblandning, fick ett besked om hur "vi" gör. Troligen finns det en liten rättvise-störningsgen i mig, men kan ha demokrati i besluten, även om man är två, eller borde kunna ha! Jag som helst vill ha lugn nu, och ännu brinner det av ilska, ledsenhet är röken från den elden, över det arbete som lades över på mig inför försäljningen av huset, mer än 280 timmar, jag har fått använda mina sista semesterdagar, mina vänner har slitit för att stötta mig och utan dem hade jag troligen inte ens dragit upp rullgardinen mer, av den enkla och enda anledningen att det finns en gräns hur långt energin räcker för en person.
Men jag har lärt mig, mer! Skönt, jag vet mer om mig, och jag har kunnat lära mig mer om äkta och yta om närhet och ytlighet. Verkar vara en tuff läxa, för en som ständigt tror gott om alla. Älskar er - ni som finns där!

Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Den där lille jäveln

Precis när jag går det en smula lite rak i ryggen och tänker att vafan, fixar det här, hoppar han upp på den vänstra axeln, den där lille jäveln som jag i bästa fall lyckas skaka av mig och som irrar ömsom runt mina fötter och de riktigt bra dagarna ett par steg bakom. Det behövs bara en liten släng med vänster öga ner mot ögonvrån, så är den lille jäveln igång och det forsar ur honom.
Ibland springer jag, rusar fram och vinner ytterligare några steg, men redan efter ett par stopp är han ikapp. Jag kan nog stå ut med att ha honom runt fötterna, och snubbla lite grann, snubbla, falla, resa sig igen, något jag hunnit lära mig, men jag vill inte ha honom på vänster axel.
Det märkliga med min lille jävel är att han måste ha väldigt god kontakt med andras små jävlar, för ständigt påminner han mig om andras nya lyckade vägar och när andra genomför sådant som en gång varit mina drömmar. All den informationen som jag försöker hålla mig ifrån.

Men så kommer de dagar jag nästan skriker bort den lille jäveln, ”tror du att jag har tid med dig, jag jobbar, jag har tre ungar, ett hus att sköta, in och utsida på och när inte utsidan förfaller, gör insidan det, det ska stå nyttig och hälsosam mat, snyggt presenterat vid regelbundna tider, kläderna ska vara rena, barnen ska vara rena, läxorna lästa, och är det sommarlov, ska alla känna sig väldigt semestrade och nöjda, och alla skjutsade åt allehanda vädersträck, katterna ska ha det rent och oljan måste kollas på bilen och när jag sedan har fem minuter över, tänker jag ringa kärleksrelationen för att förhoppningsvis få höra några sockrade ord, så kom inte här och tala om för mig att jag inte räcker till”. Då backar han undan, jag vinner några steg, men både han och jag vet att försprånget bara räcker några få dagar, så fort tröttheten kommer, så är den lille jäveln snart ikapp. Det är de dagar han bara försiktigt behöver viska, ”vad var det jag sa?” så bränner tårarna innanför ögonlocken. De är av de dagarna jag har lärt mig, vilka av vännerna som orkar ge mig en kram, ett leende och lite till ork!