Jag, semester och en smula tystnad

Idag, semester. Det är märkligt med semester. Har inte vant mig, alla år i livet med tillfälliga jobb, projektjobb, barnafödslar, studier, mer tillfälliga jobb, mer barnafödslar, en sjuk mamma, mer studier, har liksom inte gjort mig van, vid detta vuxna, man får vara ledig - man får lön samtidigt som man är ledig.
Jag har inget hus att ta hand om och avsluta renoveringsprojekt och förbereda för försäljning, förra årets semester, var faktiskt ingen ledighet alls! Gode gud vad jag slet! Å andra sidan jag har heller ingen plats att bara dra av alla kläder och slänga mig i solen med ett glas rosé och en bok. Den ekonomiska situationen är värre en någonsin, kan inte resa någonstans, kan inte unna mig någonting, men jag är ledig...ledig.
Veckorna kommer gå fort. En av mina veckor, är det bara jag! Bara jag, och inget jobb att gå till, det är så konstigt! Jag vet ingen annan som ledig och ensam, utan bara jag! Pratade om den veckan men min vän, funderar nämligen på att bara dra iväg, till fots, se vad som händer. Hur överlever jag själv? Vad händer med mig, om jag drar mig ut i skogen ensam? Har aldrig varit någon scout, det har vännen, och hon blev bekymmrad. Förklarar att jag vill göra som Doppler (Erlend Loe´s underbara figur i boken med samma namn) - vännen tvekar och undrar om vi inte kommit överrens om att Doppler var lite tokig? Jag skrattar och undrar var i så fall skillnaden ligger? Varför är det finare att åka på lyxiga sparesor, på dyra reatreat och yogakurser, där den välavlönade övre medelklassen möter sig själva, duktigt värre, än att ta en ryggsäck och ge sig av dit näsan riktar? Nä, ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag att veta, vad som händer om jag sticker iväg i några dagar till tystnaden!

En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Ett gott slut - tack!

Det närmar sig för mig att ta ett viktigt beslut. Vacklar mellan förnuft, och känsla, tvekan om hur mycket ork som finns, hur mycket stress kan jag klara av, när äntligen stressnivån sjunkigt litegrann. Hur mycket mer klarar jag och barnen? Har ännu inte riktigt landat i det som blev mitt liv och min vardag, och inser att jag haft svårare än andra för stora omställningar, har haft svårt stå på egna ben. Å andra sidan är världen full av människor som inte kan stå på egna ben, så när jag nu reser mig upp, är jag kanske ändå lite unik? Nu måste jag åter välja väg.
Då önskar jag, av hela mitt hjärta önskar jag, att jag slapp - varför kan inte vägen bara öppna sig och himmeln ljusna och valet kännas självklart. Att få gå och lägga sig många dagar och tänka, det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå!


Kan man möjligen få bli lite filmstjärna i sitt eget liv? En med ett osannorlikt lyckligt slut, där det inte ens finns ett frågetecken, om hon gjorde rätt, valde rätt. För nog känns det lite som jag just passerat mittenpartiet i filmen nu. Ge mig lite happy ending - snälla!

Jag ska så stolt ta emot min oscar, och ni ska alla få inbjudningkort

Lämna dörren öppen!

Har en pojkvän sedan en tillbaka, om detta har jag skrivit förr, ingen nyhet. Men att leva med någon nära inpå, men ändå helt brevid, har sina fördelar. En stor sådan är vid sidan om synen på saker. Nu var visst tiden redo, i lördags stoppade han boken i mina händer.

Har i princip bara börjat, men är helt frälst, plötsligt förstår jag varför jag mått så illa av när ett påhopp, som kunde blivit en diskussion, avslutas utan punkt, utan med ett skratt. Varför magen vridit sig när jag i helt fel sammanhang och helt utan att ha bett om det får höra saker om utseendet, då slutet på samma mening innehåller ett dumpat jobb.
Plötsligt förstår jag hur jag luras i fällor, och varför samtalen som skulle handla om A, i själv verket kom att handla om Y, och jag stod där helt oförberedd eftersom jag läst på om A, och dessutom lite om B och C - utifall att - till vilken nytta?

Men de allra värsta erfarenheterna - har jag från mitt gamla yrke, för där övergick härskartekniken ofta till regelmätt utpressning. Det passade mig inte, jag passade inte i den världen. Den läckra mediabranchen...

Nu tillhör jag den stora gråa massan av offentliganställda som varje dag tror sig, göra någon som form av skillnad för andra. Har inte gett upp hoppet än, även om jag när plöjer genom böcker på fritiden, tror att ska man göra skillnad, då ska man skriva en bok, någonting som följer en person, under dagen i tankarna, och hela vägen ner i sängen tills ögonlocken sluts inför natten.

Funderar just på vilken form av Härskartekik, jag utsattes för, när jag 14.00 beslutade mig för att nu måste jag besöka det hemliga rummet. Hann låsa dörren, när "kollegan" kommer in, och ropar i omklädningsrummet "Anna, är du där inne, vill prata med dig när du är klar" Herregud, klockan var två på eftermiddagen, jag gissar att utan att bli störd hade jag väl behövt 40 sekunder, plus liten stund för handtvätt. Men styrd utav plikten skyndar jag mig klar och rusar ut för gå genom situationen. Under de där 40 sekunderna, hann jag tänka, att vara på jobbet, är som att vara hemma - fast hemma ställs man inför valet, ska jag låsa dörren, och därmed riskera att de bultar på dörren eftersom det som ska sägas är så viktigt att det inte går att vänta. Eller ska jag låta dörren vara olåst, så att de kan rusa in och berätta det som ska sägas, eller helt enkelt låta dörren stå på vid gavel, så kan vi ha en gemensam diskussion hela familjen kring det som inte kan vänta i fyrtio sekunder!
Kanske, ska jag helt enkelt lämna dörren öppen på jobbet?

Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Frihet

Det är med stora suckar och tunga steg jag för en oräknerlig gång i ordningen ger mig ut till huset för att försöka avsluta.

Bara tanken på att hamna i denna del av livet igen kommer avhålla mig från mycket, får bara kämpa för att det inte avhåller från att våga leva.

Är trött, väldigt trött, har svårt att känna både närvaro och glädje. Samtidigt som min avundsjuka mot alla som får några dagar över jul att idka gemenskap och vila är enorm. Tredje året som jag jobbar dessa dagar alla ser fram emot. Men, ledig nyårsaftonskväll. Den viktigaste av alla. Åh, längtar efter 2011. Ibland nästan så mycket jag måste påminna mig om att lönen kommer vara lika svår att få att räcka, att det inte blir fler lediga helger och kvällar, och lika tidiga morgonar, allt i livet förändras inte, men ett stort mått av frihet, när min husägarfas är avslutad.

Har jag sagt det där någon gång förut, det känns bekant?

Ibland undrar jag om det faktiskt bara är jag som tröttnar på att höra samma saker hela tiden.
Nå, har faktiskt en och annan vän som nog tröttnat på att höra mig titt som tätt lika förvånat säga samma saker hela tiden också.
Det finns fraser som snart får hårstråna att krulla sig på armarna när de liksom ljuder ut ur min mun. Bekymmret just nu är nog att det varit samma läge på mitt arbete också, de senaste veckorna. Tror att repeatknappen är intryckt! Jag behöver höra något nytt, höra min röst säga något nytt. Det vore inte så dumt att höra något riktigt snällt till och med, eller kanske halvsnällt, vid närmare eftertanke så räcker det men ännu mindre. Det skulle nog funka att till och med komma undan med en ytlig kommentar om utseendet, öken och törst.
Nog kan jag stå ut med att jag är en skitmamma här hemma, och en skitsjuksköterska också, så länge det inte kommer från chefen, för den dagen det gör det, får jag väl tömma skåpet.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

En rosa almanacka, allt jag behöver!

Utan almanacka, var är den? Letat överallt, frågat om jag lagt den någonstans? Har totalt tappat kontrollen. Däremot har jag koll på att det är par dagar kvar till lön, att det är första advent i helgen, vilket ser ut att bli en gardinlös variant. Jag vet var i röran mina andra pilgrimörhängen ligger, jag vet när jag går upp i mörkret precis det står saker i vägen, men jag vet inte var almanackan är!
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.

Kliver över några måsten

Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.