Det närmar sig för mig att ta ett viktigt beslut. Vacklar mellan förnuft, och känsla, tvekan om hur mycket ork som finns, hur mycket stress kan jag klara av, när äntligen stressnivån sjunkigt litegrann. Hur mycket mer klarar jag och barnen? Har ännu inte riktigt landat i det som blev mitt liv och min vardag, och inser att jag haft svårare än andra för stora omställningar, har haft svårt stå på egna ben. Å andra sidan är världen full av människor som inte kan stå på egna ben, så när jag nu reser mig upp, är jag kanske ändå lite unik? Nu måste jag åter välja väg.
Då önskar jag, av hela mitt hjärta önskar jag, att jag slapp - varför kan inte vägen bara öppna sig och himmeln ljusna och valet kännas självklart. Att få gå och lägga sig många dagar och tänka, det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå!
Kan man möjligen få bli lite filmstjärna i sitt eget liv? En med ett osannorlikt lyckligt slut, där det inte ens finns ett frågetecken, om hon gjorde rätt, valde rätt. För nog känns det lite som jag just passerat mittenpartiet i filmen nu. Ge mig lite happy ending - snälla!
Jag ska så stolt ta emot min oscar, och ni ska alla få inbjudningkort
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar