Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.
Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.
Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig
Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar