Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?

En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.