Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?