Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?

Tystnad

Det är en stor känsla av glädje att komma hem från vännerna efter en mysig kväll med mat skratt och tyngre samtal. Skönt att komma hem efter en varm kväll, till det som ska bli mitt och barnens, men så tomt och tyst. Tiden går, det är två år sedan jag fick veta, att livet inte var som jag trodde, att min insats, blev en språngbräda, men att jag själv inte hittar svikten, sedan dess har lärdomarna avlöst varandra, och väldigt många av dem har varit hårda. En del av mig, vill ha lugn och ro, en annan tycker att tiden passerar, och den där positiva spiralen full med framtidstro och hopp är inte riktigt funnen. Snart vaknas den där stora födelsedagen, ser fram emot den, men samtidigt, summerar 20 år i denna stad, vid denna åldern borde väl jag också sitta på lussefirandet och diskutera vilket städbolag som städar bäst, hur hopplösa vikarierna är? Knappast, men kanske borde jag inte så ofta avsluta dagen med tysthet, är ju inte precis i ett meditativt tillstånd? Har tystnat, och hoppas att det inte är personen som tynar.

Gamla vänner återvänder alltid

Gamla vänner har en fin vana - de återvänder. När man träffas åter - då har tiden sedan sist varit kort. Lyckades denna dag träffa tre vänner varav ingen bor här, men av olika anledning passerat min bostadsort. Trots att livet för alla gör plötsliga ryck, förändras ibland över timmar så finns den genuina och ursprungliga människan där, den man älskar.

Gör dagliga besök och kontrollerar min situation i bostadsköandet. Det är dystert. I min kommun existerar inga lediga lägenheter i den storlek jag behöver alls. Totalt har det kommunla bostadsbolaget 10 lediga lägenheter idag, varav ingen fyra. Somliga dagar dyker det upp en fyra, och då inte i ett område jag kan bo tryggt med mina barn. Är inte snobbig, låter snobbigt, men vi måste ha det någonlunda tryggt omkring oss. Jag har insett att det går att vara kräsen, tackar ja till alla större treor som erbjuds, vilket sällan sker. Funderar på om det verkligen är möjligt, kan det vara möjligt att jag nu blir utan en vettig bostad? En gång har jag faktiskt varit på köplats 5-10 på en lägenhet. Då kändes det nära, nästan pirrigt. Trodde det var ett storstadfenomen att inte hitta bostad, men det är visst lika illa även i småstäder som Uddevalla.
Men jag har vänner, och jag vet att den dagen jag ber om hjälp, finns hjälpen där!