Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Tystnad

Det är en stor känsla av glädje att komma hem från vännerna efter en mysig kväll med mat skratt och tyngre samtal. Skönt att komma hem efter en varm kväll, till det som ska bli mitt och barnens, men så tomt och tyst. Tiden går, det är två år sedan jag fick veta, att livet inte var som jag trodde, att min insats, blev en språngbräda, men att jag själv inte hittar svikten, sedan dess har lärdomarna avlöst varandra, och väldigt många av dem har varit hårda. En del av mig, vill ha lugn och ro, en annan tycker att tiden passerar, och den där positiva spiralen full med framtidstro och hopp är inte riktigt funnen. Snart vaknas den där stora födelsedagen, ser fram emot den, men samtidigt, summerar 20 år i denna stad, vid denna åldern borde väl jag också sitta på lussefirandet och diskutera vilket städbolag som städar bäst, hur hopplösa vikarierna är? Knappast, men kanske borde jag inte så ofta avsluta dagen med tysthet, är ju inte precis i ett meditativt tillstånd? Har tystnat, och hoppas att det inte är personen som tynar.

Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?

Ingen själ på rea

Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!

Stora ord och liten människa

När livet varit som allra mörkast, när orken bara räckt till att sätta på kaffebryggaren, gå till jobbet, och uppfylla de mest primära behoven i maslows behovtrappa har de stått där. Min lilla grupp av livs levande änglar. När min luft tagit slut, har de blåst nytt syre i mina lungor. När min mat tagit slut, har de fyllt min mage. När jag glömt hur det känns att bli att kramad och hållen om, har deras famnar varit varma, mjuka och trygga. När mitt hopp tagit slut, har de tänt ett litet ljus i fjärran, och när jag inte sett det ljuset, då har de berättat hur det ser ut.
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!

Långsamt farväl

Det råder en känsla av fred inombords, förstår detta med långsamma farväl. Förstår själva poängen att inte rusa iväg och vidare utan att stanna i avskedet ett litet tag. Det avsked som nu görs när hemmet är påväg att lämnas, känns mer befriande är smärtsamt. Är påväg någonstans. Lär inte landa rätt direkt, med kanske tillräckligt för att åter finna ro ett tag innan nya färder planeras. Det enda felet är att det långsamma farvälet också innebär att nya konflikter blomstrar, och sånt som var lovat i sorgens ögonblick tenderar att bli glömt. Mitt hjärta är stort nog att inte glömma. Tar med mig alla erfarenheter, sanningar och lögner vidare, och har vuxit en och annan centimeter.