När livet varit som allra mörkast, när orken bara räckt till att sätta på kaffebryggaren, gå till jobbet, och uppfylla de mest primära behoven i maslows behovtrappa har de stått där. Min lilla grupp av livs levande änglar. När min luft tagit slut, har de blåst nytt syre i mina lungor. När min mat tagit slut, har de fyllt min mage. När jag glömt hur det känns att bli att kramad och hållen om, har deras famnar varit varma, mjuka och trygga. När mitt hopp tagit slut, har de tänt ett litet ljus i fjärran, och när jag inte sett det ljuset, då har de berättat hur det ser ut.
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar