Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.

En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Lämna dörren öppen!

Har en pojkvän sedan en tillbaka, om detta har jag skrivit förr, ingen nyhet. Men att leva med någon nära inpå, men ändå helt brevid, har sina fördelar. En stor sådan är vid sidan om synen på saker. Nu var visst tiden redo, i lördags stoppade han boken i mina händer.

Har i princip bara börjat, men är helt frälst, plötsligt förstår jag varför jag mått så illa av när ett påhopp, som kunde blivit en diskussion, avslutas utan punkt, utan med ett skratt. Varför magen vridit sig när jag i helt fel sammanhang och helt utan att ha bett om det får höra saker om utseendet, då slutet på samma mening innehåller ett dumpat jobb.
Plötsligt förstår jag hur jag luras i fällor, och varför samtalen som skulle handla om A, i själv verket kom att handla om Y, och jag stod där helt oförberedd eftersom jag läst på om A, och dessutom lite om B och C - utifall att - till vilken nytta?

Men de allra värsta erfarenheterna - har jag från mitt gamla yrke, för där övergick härskartekniken ofta till regelmätt utpressning. Det passade mig inte, jag passade inte i den världen. Den läckra mediabranchen...

Nu tillhör jag den stora gråa massan av offentliganställda som varje dag tror sig, göra någon som form av skillnad för andra. Har inte gett upp hoppet än, även om jag när plöjer genom böcker på fritiden, tror att ska man göra skillnad, då ska man skriva en bok, någonting som följer en person, under dagen i tankarna, och hela vägen ner i sängen tills ögonlocken sluts inför natten.

Funderar just på vilken form av Härskartekik, jag utsattes för, när jag 14.00 beslutade mig för att nu måste jag besöka det hemliga rummet. Hann låsa dörren, när "kollegan" kommer in, och ropar i omklädningsrummet "Anna, är du där inne, vill prata med dig när du är klar" Herregud, klockan var två på eftermiddagen, jag gissar att utan att bli störd hade jag väl behövt 40 sekunder, plus liten stund för handtvätt. Men styrd utav plikten skyndar jag mig klar och rusar ut för gå genom situationen. Under de där 40 sekunderna, hann jag tänka, att vara på jobbet, är som att vara hemma - fast hemma ställs man inför valet, ska jag låsa dörren, och därmed riskera att de bultar på dörren eftersom det som ska sägas är så viktigt att det inte går att vänta. Eller ska jag låta dörren vara olåst, så att de kan rusa in och berätta det som ska sägas, eller helt enkelt låta dörren stå på vid gavel, så kan vi ha en gemensam diskussion hela familjen kring det som inte kan vänta i fyrtio sekunder!
Kanske, ska jag helt enkelt lämna dörren öppen på jobbet?

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Klassisk djupgång i ungdomen

Det blir två luckor idag, dagens lucka Ultravox. En klassiker, och lördagens lucka kommer här, en annan klassiker.



Är det inte underbara så säg?

Spiral av saknad

Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

Love!

Dagens lucka, 20 dagar kvar av 2010.

Det frågas mycket om min flytt och valet kring att leva i tvåsamhet men i egen bostad, och svaret jag är privat. Respekt! Det finns alltid djupare orsaker till de val man gör. Var och en måste själva värdera vad kärlek är och innehåller.

Ensam inte alltid stark

Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

Vinkar tillbaka

Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.

Ingen själ på rea

Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!

Kliver över några måsten

Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.

Kärlek gånger flera

Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.

Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.

Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.

Ingen dörr att glänta på

Första dagen ensam i lägenheten. Fått gjort en hel del, men ändå! Så långt kvar, så otroligt mycket kvar. Har inte bestämt mig var jag ska sova. Längtar lite efter en egen plats, min bäddsoffa kommer om en vecka, och just nu är jag skeptisk. Har upptäckt. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. Jag gillar dörrar!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.

Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!

Små stunder av guld

Pusselbit bostad, är som en ram på ett pussel, de bitarna som man helst lägger först. Sedan kan man långsamt och metodiskt fylla pusslet bit för bit. Själv har jag alltid haft svårt med alla de där bitarna som ska bilda en himmel, några hundra nyanser himmelsblått. Bryr mig inte riktigt om att lägga himmeln just nu.

Sover lite bättre. Förutom när jag sover hos <3. Den enorma längtan som jag känner nästan hela tiden, för att vara en stund - jag, inte mamma, inte någons personal, inte någons arbetskamrat, inte en vänninna som ska ha hunnit läsa en bok, eller åtminstånde ha något klokt att säga. Helt utan krav, och ingen förväntan - ingen avbryter mig i att vara jag.
Ett avslappnat jag, gör det inte längre blir någon vidare sömn när jag får den där natten varannan vecka som det ofta riskeras att endast bli. Jag vill inte sova bort den varma armen som omsluter mig. Vill inte sova bort känslan av en avslappnad mjukt och trygg varm hand på min höft. Vill inte ens sova bort ljudet av snarkningar. Så där ligger jag och dåsar, lyssnar och känner. När jag smyger upp, och på den tidiga morgonen ger mig av till jobbet, är jag inte bara trött, utan känner redan en längtan och kanske också en sorg över att natten redan är över. Det enda som går att göra att erkänna längtan och inse att vardagen och verkligheten ger oss små korta stunder av guld.

Bära med sig skuld

Det har inte rådit något vidare lugn inom mig, tills idag, då mäklaren var positiv när jag pratade. Behövde det samtalet! Sedan, var det dags igen. Hade ett av de där samtalen jag måste ha, men inte vill ha. Fick idag veta att jag under mitt äktenskap fått pengagåvor som den andra hälften nu förväntar sig få ersättning för. Spontant känner jag nog att ska gåvor och presenter ses som ett lån vill jag ge tillbaka den personen som stöttat under de svåra åren. För det är så, tillvaron har inte alltid varit guldkantad. Jag är tacksam, har alltid varit tacksam. När mina föräldrar levde så gjorde de också vad de kunde. När vårt första barn föddes, vi hade det inte fett, kom min pappa och köpte barnvagn och tillsammans med sin hustru köpte de nog halva barnavdelningen med babykläder. Jag och min mamma och reparerat och renoverat allt som gått att bevara. Mitt skrivbord består än idag av de två första möblerna jag fick när jag var bebis, renoverat och återanvänt. Och jag har tagit emot gåvor. Vi fick en soffa, den är nu sliten och lite trasig, men jag har den kvar, och tycker fortfarande om den.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.