Första dagen ensam i lägenheten. Fått gjort en hel del, men ändå! Så långt kvar, så otroligt mycket kvar. Har inte bestämt mig var jag ska sova. Längtar lite efter en egen plats, min bäddsoffa kommer om en vecka, och just nu är jag skeptisk. Har upptäckt. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. Jag gillar dörrar!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.
Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar