En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.
Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar