Spiral av saknad

Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.

Då stundar pysslandets månad, och nu efterlyses den pysslande mamman.

En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.

Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!