Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar