Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!