Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Tystnad

Det är en stor känsla av glädje att komma hem från vännerna efter en mysig kväll med mat skratt och tyngre samtal. Skönt att komma hem efter en varm kväll, till det som ska bli mitt och barnens, men så tomt och tyst. Tiden går, det är två år sedan jag fick veta, att livet inte var som jag trodde, att min insats, blev en språngbräda, men att jag själv inte hittar svikten, sedan dess har lärdomarna avlöst varandra, och väldigt många av dem har varit hårda. En del av mig, vill ha lugn och ro, en annan tycker att tiden passerar, och den där positiva spiralen full med framtidstro och hopp är inte riktigt funnen. Snart vaknas den där stora födelsedagen, ser fram emot den, men samtidigt, summerar 20 år i denna stad, vid denna åldern borde väl jag också sitta på lussefirandet och diskutera vilket städbolag som städar bäst, hur hopplösa vikarierna är? Knappast, men kanske borde jag inte så ofta avsluta dagen med tysthet, är ju inte precis i ett meditativt tillstånd? Har tystnat, och hoppas att det inte är personen som tynar.

Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!

Kärlek gånger flera

Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.

Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.

Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.

Då var det dags igen, igen, igen, igen....

Förstår nu varför människor ringer spålinjer annonserade i dagspressen. När ensamhetens deperation bryter genom, när det plötsligt blir klart att inget sagt gäller och reglerna plötsligt har ändrats förloras kontrollen.
Hur blir det nu då? Hur ska det gå?
Då är det säkert riktigt skönt att någon flummig liten sak säger att "å, just nu ser det mörkt ut, du kommer att bli besviken på någon som står dig nära, men se, se vad jag ser i stjärnorna, det blir bra, det kommer bli bra för dig. Du ska åter se hur allting ordnar sig, men, det ser ut som om du ska flytta, och sedan vad ser jag? Du gör en liten resa, och där, där kommer du möta en ny person som gör stor skillnad i ditt liv", slutet gott, allting gott.
Nej. Fuck off! Det finns inga goda slut, de finns en möjlighet att förtränga och glömma, och då kan ju slutet se lite ljusare ut.

Jo, det är så, vi går mot en ny födelsedag, de som följde den gamla bloggen vet att inte alls bara är glädje för mig, mer en kamp att finna glädje, känslan av ensamhet är större än glädjen av den lilla gemenskapen, och denna gång ändrades överrenskommelsen och reglerna igen, utan min inblandning, fick ett besked om hur "vi" gör. Troligen finns det en liten rättvise-störningsgen i mig, men kan ha demokrati i besluten, även om man är två, eller borde kunna ha! Jag som helst vill ha lugn nu, och ännu brinner det av ilska, ledsenhet är röken från den elden, över det arbete som lades över på mig inför försäljningen av huset, mer än 280 timmar, jag har fått använda mina sista semesterdagar, mina vänner har slitit för att stötta mig och utan dem hade jag troligen inte ens dragit upp rullgardinen mer, av den enkla och enda anledningen att det finns en gräns hur långt energin räcker för en person.
Men jag har lärt mig, mer! Skönt, jag vet mer om mig, och jag har kunnat lära mig mer om äkta och yta om närhet och ytlighet. Verkar vara en tuff läxa, för en som ständigt tror gott om alla. Älskar er - ni som finns där!

Stora ord och liten människa

När livet varit som allra mörkast, när orken bara räckt till att sätta på kaffebryggaren, gå till jobbet, och uppfylla de mest primära behoven i maslows behovtrappa har de stått där. Min lilla grupp av livs levande änglar. När min luft tagit slut, har de blåst nytt syre i mina lungor. När min mat tagit slut, har de fyllt min mage. När jag glömt hur det känns att bli att kramad och hållen om, har deras famnar varit varma, mjuka och trygga. När mitt hopp tagit slut, har de tänt ett litet ljus i fjärran, och när jag inte sett det ljuset, då har de berättat hur det ser ut.
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!

Långsamt farväl

Det råder en känsla av fred inombords, förstår detta med långsamma farväl. Förstår själva poängen att inte rusa iväg och vidare utan att stanna i avskedet ett litet tag. Det avsked som nu görs när hemmet är påväg att lämnas, känns mer befriande är smärtsamt. Är påväg någonstans. Lär inte landa rätt direkt, med kanske tillräckligt för att åter finna ro ett tag innan nya färder planeras. Det enda felet är att det långsamma farvälet också innebär att nya konflikter blomstrar, och sånt som var lovat i sorgens ögonblick tenderar att bli glömt. Mitt hjärta är stort nog att inte glömma. Tar med mig alla erfarenheter, sanningar och lögner vidare, och har vuxit en och annan centimeter.

Den sanna vännen lämnar inte mitt i en fråga.

Orkar idag, ännu en dag, det är tuffare än jag kunde föreställa mig att ensam sälja huset. Fick använda semesterdagar, som jag hade velat ha till vila, till att slutföra iordningställande av huset. Men nu börjar det ljusna, då och då sluter vänner upp och tar ett tag. Min syster tar på sig mer roller än vän och syster, hon arbetar och sliter för min mor och far med. Vi talar om dem, när vi arbetar - hur tomt det är i livets upp och nergångar att inte ha dem som stöd.
Hur tackar man någonsin människor som hjälper och stöttar?
Ibland kan tacket vara att visa att man lär sig något, att visa att man med vänners hjälp och omsorg växer. Blir klokare och ärligare. Sanna vänner gör skillnad i ens liv. Flera resonemang och frågor får svar, när jaget får spegla sig i personer som älskar. Den sanna vännen lämnar inte heller mitt i en fråga.
Idag sa jag förstå gången i livet till, att nu räcker det, orkar inte mer idag, du får åka hem. Det var till min syster, men det var nytt för mig, att sätta gränsen där och vara fullt ärlig emot henne och mig, kroppen var trött och orkade inte ens lyfta en hög med vikt tvätt! Kroppen behövde vila, och jag lät den få det.

Gamla vänner återvänder alltid

Gamla vänner har en fin vana - de återvänder. När man träffas åter - då har tiden sedan sist varit kort. Lyckades denna dag träffa tre vänner varav ingen bor här, men av olika anledning passerat min bostadsort. Trots att livet för alla gör plötsliga ryck, förändras ibland över timmar så finns den genuina och ursprungliga människan där, den man älskar.

Gör dagliga besök och kontrollerar min situation i bostadsköandet. Det är dystert. I min kommun existerar inga lediga lägenheter i den storlek jag behöver alls. Totalt har det kommunla bostadsbolaget 10 lediga lägenheter idag, varav ingen fyra. Somliga dagar dyker det upp en fyra, och då inte i ett område jag kan bo tryggt med mina barn. Är inte snobbig, låter snobbigt, men vi måste ha det någonlunda tryggt omkring oss. Jag har insett att det går att vara kräsen, tackar ja till alla större treor som erbjuds, vilket sällan sker. Funderar på om det verkligen är möjligt, kan det vara möjligt att jag nu blir utan en vettig bostad? En gång har jag faktiskt varit på köplats 5-10 på en lägenhet. Då kändes det nära, nästan pirrigt. Trodde det var ett storstadfenomen att inte hitta bostad, men det är visst lika illa även i småstäder som Uddevalla.
Men jag har vänner, och jag vet att den dagen jag ber om hjälp, finns hjälpen där!

Ballerinor är vi allihop

Mitt i allt i livet kan det vara en evig balansgång, som en ballerina på en ganska slak lina. Det går inte att titta nedåt, för då förlorar man balansen. Bakåt - du faller definitivt, blicken måste vara fäst mot horisonten. Det går inte tappa fokus, inte ens de slöa och irriterande augustigetingarna får inte störa. Men de är överallt, surrar och stör och ibland så argsinta att gadden borrar in i huden.
Den där lilla skaran som finns där som uppmuntrar och peppar, är helt nödvändig. De står nedför med nätet redo att fånga upp när det blir ett fall från en högre höjd, men de tvingar också till nya försök, upp igen, och ut på linan.
Blev stungen, fångad i nätet, letar efter horisonten - balanserar igen.

Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Den där lille jäveln

Precis när jag går det en smula lite rak i ryggen och tänker att vafan, fixar det här, hoppar han upp på den vänstra axeln, den där lille jäveln som jag i bästa fall lyckas skaka av mig och som irrar ömsom runt mina fötter och de riktigt bra dagarna ett par steg bakom. Det behövs bara en liten släng med vänster öga ner mot ögonvrån, så är den lille jäveln igång och det forsar ur honom.
Ibland springer jag, rusar fram och vinner ytterligare några steg, men redan efter ett par stopp är han ikapp. Jag kan nog stå ut med att ha honom runt fötterna, och snubbla lite grann, snubbla, falla, resa sig igen, något jag hunnit lära mig, men jag vill inte ha honom på vänster axel.
Det märkliga med min lille jävel är att han måste ha väldigt god kontakt med andras små jävlar, för ständigt påminner han mig om andras nya lyckade vägar och när andra genomför sådant som en gång varit mina drömmar. All den informationen som jag försöker hålla mig ifrån.

Men så kommer de dagar jag nästan skriker bort den lille jäveln, ”tror du att jag har tid med dig, jag jobbar, jag har tre ungar, ett hus att sköta, in och utsida på och när inte utsidan förfaller, gör insidan det, det ska stå nyttig och hälsosam mat, snyggt presenterat vid regelbundna tider, kläderna ska vara rena, barnen ska vara rena, läxorna lästa, och är det sommarlov, ska alla känna sig väldigt semestrade och nöjda, och alla skjutsade åt allehanda vädersträck, katterna ska ha det rent och oljan måste kollas på bilen och när jag sedan har fem minuter över, tänker jag ringa kärleksrelationen för att förhoppningsvis få höra några sockrade ord, så kom inte här och tala om för mig att jag inte räcker till”. Då backar han undan, jag vinner några steg, men både han och jag vet att försprånget bara räcker några få dagar, så fort tröttheten kommer, så är den lille jäveln snart ikapp. Det är de dagar han bara försiktigt behöver viska, ”vad var det jag sa?” så bränner tårarna innanför ögonlocken. De är av de dagarna jag har lärt mig, vilka av vännerna som orkar ge mig en kram, ett leende och lite till ork!