Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Crazy-lucka.

Det värsta med misstagen är att det först efteråt som man vet vad som var ett misstag och vad som helt enkelt var lyckat. Inte konstigt att beslutångest är en svårhanterad form av ångest. De finns de som helt enkelt bara går på "magkänslan" hela tiden, det är säkert sådan personer med perfekta magar som sköter sig som en klocka 20 minuter efter varje måltid.
Misstag utvärderas, vänds ut och in och analyseras. Men de där lyckade besluten, de blir sällan varken vända eller vridna på, bara ett lugnt välbefinnande. Då är det väldigt svårt att utvärdera, vad var det som gjorde att det just detta var ett lyckat beslut?

De säger att bakom en prydlig fasad råder det ett kaos. Mitt hem, men mina mått sett otroligt prydligt sedan en liten tid tillbaka. Bohemiskt prydligt i allafall. Här finns numera växter och blombuketter minsann, lite här och där. De överlever dessutom, plötsligt har den stora växtänglamakerskan försvunnit, och jag springer runt och pysslar med blommor och blad, och inte ens vattnet i vaserna luktar illa. När växterna färdigpysslade, så är det dags för ljusen. Har kommit på den strålande mysighetfaktorn att på kvällen innan jag lägger mig tända doftljus i sovrummet och så svag dimbelysning i taket, när det är gjort så bara längtar jag efter att gå och lägga mig. Därför måste jag ägna några tankar åt kaoset. Kaos är ett ord som egentligen är postivit laddat, när det lite kaotiskt omkring, kommer kreativiteten. Den finns inte där nu. Det är bara ett flytande, en längtan och dagar som kommer och dagar som går. Att bli uttråkad, kommer som ett brev på posten. Har inget att göra - hade velat dansa, sjunga, måla, laga middag för massa människor - men nej, rostar två skivor bröd, dricker en kopp te och gör ingenting! Här har bjudit hem folk till ostädat hus, smutsiga badrum och dammsugaren i ett hörn i vardagsrummet - och nu, dricker jag te ensam och tittar på mina blommor och luktar på mina ljus. Kanske får jag stöka till det lite, gömma Cillit Bang och min samling med mirakeltrasor i olika pasellfärger en för varje yta som kan putsas på. Men det vill jag inte, tycker det är så skönt med nyoljat golv, dammsugen hall och polerat kök och blir så arg på barnen som inte lägger saker på sin rätta plats. Då slår det mig att det bästa sättet för mig att skapa ett inre kaos, det blir att säga NEJ - inget ord påverkar så djupt, och egentligen ingår det i planen att bli självbestämmande, att det får vara slut på den eviga snällheten - NEJ, nej, nej - det blir mitt kaos för en tid.