En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?

En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Tar vintern aldrig slut?

Bara så trött. Ska den här förbannade vintern vara för evigt? Orkar inte mer. Trots att den förbannade vinter bitit sig kvar, så längtar jag till huset. Blir tokig, vet inte hur jag ska fixa detta. Det är svårt att få luft här uppe! Det är trångt, trångt, trångt....ligger hela tiden efter i tvätthögar, kattlådor och disk. Saker som inte fixade i lägenheten, och pengar som fattas för att skaffa det som behövs. Jag avskyr musiken som spelas där inga dörrar finns, tvprogrammen som visas, där inga dörrar finns, och hur jag ryter åt barnen när jag försöker dra mig undan i något av rummen utan dörrar för att få någon minut över, och en stunds vuxenprat i telefonen. Ett stort inre kaos, pendlar mellan hopp (så här kan det ju vara för evigt, någongång måste det väl komma en förändring) och förtvivlan (se, detta var var du lyckades skapa, grattis, och ett stort hånleende).

Inte bara vintertrötthet.

Raderade just ett par utkast, det sker inte så mycket aktivitet på bloggen. Det som hände idag, är förklaringen, är trött, alltid trött alltid orolig. Har skyllt tröttheten på en vinter som startade för tidigt, att kroppen egentligen tror att det är slutet på mars. Är inne i den där veckan, som jag alltid längtar efter, veckan barnen är hos mig. Ändå tröttheten stegrar numera var fjortonde dag, när jag gjort den där veckan jag arbetat sex av sju dagar och som avslutas med ett fyradagars helgpass med kväll/dag kväll/dag turer. Den ger mig en kväll ledigt och jag lever en sorts pensionärstillvaro och orkar aldrig någonting då. Är alltid morgontrött, men idag, var känslan värre än någonsin, kroppen kändes inte lydig alls, jag kom mig inte. Oroar mig hela morgonen för om barnen kommer upp, kommer iväg till skolan, om de bråkar mycket med varandra och slutar med att jag smiter ut till omklädningsrummet för att kolla mobilen, inga missade samtal och inga sms, ett bra tecken. Till slut frampå morgonen - efter en liten runda att hämta mediciner i andra förråd som jag skyndade mig ifrån, då jag fick känlan att tuppar jag av här kan det dröja länge innan någon hittar mig, slog mig ner i medicinrummet och bad kollegan kolla mig när patienterna var kollade, känslan av att nu svimmar jag var påtaglig, och eftersom jag trots ett osunt levene har ett lågt blodtryck händer det att det svartnar, men hämtar mig oftast fort. Snabbkoll, lågt blodsocker, lågt tryck och rejäl puls. Skönt att vara omgiven bland sjukvårdspersonal, som stoppade i mig frukt och vatten men fast besluten om att leva ett hälsosammare liv och slåss mot några kilon ännu en gång vägrade jag juice och choklad, och placerade mig under uppsikt i en skön stol. Men visst larmar det! Lever under en ohållbart pressad sits. Gick och köpte lunch i matsalen denna dag, och under eftermiddagen när allt lagt sig ägnade sig en av mina kollegor åt att förklara allt det jag redan vet. En snabbresomé om "se hur dina senaste två sett ut - tycker du det är konstigt att du är trött?". Hur han ser till att hans hustru som arbetar heltid i ett krävande jobb får egen tid för återhämtning, att det kan vara bra med något uppiggande vitamintillskott osv. Gulligt och omtänksamt - men tyvärr, någonstans får de orden mig bara att känna mig ännu tröttare, och ännu mer ensam.
Ändå, när ett av barnen säger åt mig, veckan hos dig går för fort, det är lugn och skönt här, så måste det ju vara så, att vi har ett lägre tempo, bara att mitt tempo inte är tillräckligt lågt för mig.
Det är inte synd om mig, det är bara en av förklaringarna till att inläggen inte jublar av hallelulja, och inte duggar tätt. Sedan finns det andra förklaringar.

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Klassisk djupgång i ungdomen

Det blir två luckor idag, dagens lucka Ultravox. En klassiker, och lördagens lucka kommer här, en annan klassiker.



Är det inte underbara så säg?

Vardag 31 dagar

Grådisig, en mjöklig hinna. Glasögon immar igen den kalla dagarna i skiftet mellan kallt och varmt. Vardag, vardag, vardag....ibland, sju dagar vardagar, 31 dagar vardag på månaden. Då gäller det att försöka fånga några ögonblick. Ibland passerar det säkert ögonblick, men jag har tryckt ner huvudet i tvätthögen, diskmaskinen eller ett vardagsgräl med barnen eller när de inte är hos mig, en journal eller i ett medicinskåp.

James Blunt - You're Beautiful (Live at the BBC)

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

Ingen själ på rea

Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!

Kliver över några måsten

Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.

Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Kommunikation genom sms

Är det något som tycker att det är tufft att kommunicera inom äktenskapet? Har sms ökat förståelsen för varandra? Då kan jag säga att kommunikation efter äktenskap, det kräver sin tid och väldigt mycket kunskap och förståelse. Smskommunikation inom ett förhållande, förstärks med smiles, mmsbilder, ord som pussar och kramar osv. Sms efter äktenskap förstärks inte, små korta ord ska ändå skapa någon form av förståelse och acceptans. Orden blir korta, meningar korta och endast i bästa fall avslutas det med ett mvh eller vänligen. Det är som gjort att låta elak utan att mena det, eller blir missförstådd! Det går ju också att gömma anklagelser i sms, på ett sätt som inte riktigt funkar om man hade sett den man smsade i de trötta ögonen.
"Ok menar du att du tar torsdag till söndag? men har barnvakt i helgen för att gå ut?"
Att kommunicera kräver att sända och mottaga och filtrera, men telefonen saknar helt filter, och tolkningen sker efteråt. Hade orden blivit tolkade annorlunda, med en :-) efter, eller "hoppas det ordnar sig med barnvakt i helgen, vänligen..."

Ibland finns det dagar jag undrar om man efter äktenskapet helt enkelt skulle låta bli att smsa meddelanden och frågor till varandra, utan alltid bara prata öga mot öga, utan gemensamma barn intill sig. Hade vi varit snällare mot varandra då eller förstående för att den andres liv är väldigt annorlunda ens eget? Vem är stark nog att orka det? Man behöver inte vara konflikträdd för att känna den eviga kommunikationen som man är dömd till om man en gång valt att skaffa gemensamma barn faktiskt är tärande in i märgen!
Nästa år tänker jag i allfall inte planera sommar och semester över vare sig sms eller mail. Jag behöver en stor whiteboard, en gigantisk almanacka och en god natts sömn och förbannat mycket bekräftelse och peptalk, sedan är jag redo att tänka klart!

Jag ska också sluta att planera saker med tonåring över telefon och sms, kommunikationen blir fel. Har sällan varit så usel på kommunikation i livet som nu. Öga mot öga - då ska jag bestämma saker hädanefter!
Nu är det sent, ska upp och jobba i morgon, men först ska jag skicka ett sms där inga beslut ska tas, och inga besked ska lämnas, bara för att jag vill, säga godnatt! ;-)