Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)
Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar