Lämna dörren öppen!

Har en pojkvän sedan en tillbaka, om detta har jag skrivit förr, ingen nyhet. Men att leva med någon nära inpå, men ändå helt brevid, har sina fördelar. En stor sådan är vid sidan om synen på saker. Nu var visst tiden redo, i lördags stoppade han boken i mina händer.

Har i princip bara börjat, men är helt frälst, plötsligt förstår jag varför jag mått så illa av när ett påhopp, som kunde blivit en diskussion, avslutas utan punkt, utan med ett skratt. Varför magen vridit sig när jag i helt fel sammanhang och helt utan att ha bett om det får höra saker om utseendet, då slutet på samma mening innehåller ett dumpat jobb.
Plötsligt förstår jag hur jag luras i fällor, och varför samtalen som skulle handla om A, i själv verket kom att handla om Y, och jag stod där helt oförberedd eftersom jag läst på om A, och dessutom lite om B och C - utifall att - till vilken nytta?

Men de allra värsta erfarenheterna - har jag från mitt gamla yrke, för där övergick härskartekniken ofta till regelmätt utpressning. Det passade mig inte, jag passade inte i den världen. Den läckra mediabranchen...

Nu tillhör jag den stora gråa massan av offentliganställda som varje dag tror sig, göra någon som form av skillnad för andra. Har inte gett upp hoppet än, även om jag när plöjer genom böcker på fritiden, tror att ska man göra skillnad, då ska man skriva en bok, någonting som följer en person, under dagen i tankarna, och hela vägen ner i sängen tills ögonlocken sluts inför natten.

Funderar just på vilken form av Härskartekik, jag utsattes för, när jag 14.00 beslutade mig för att nu måste jag besöka det hemliga rummet. Hann låsa dörren, när "kollegan" kommer in, och ropar i omklädningsrummet "Anna, är du där inne, vill prata med dig när du är klar" Herregud, klockan var två på eftermiddagen, jag gissar att utan att bli störd hade jag väl behövt 40 sekunder, plus liten stund för handtvätt. Men styrd utav plikten skyndar jag mig klar och rusar ut för gå genom situationen. Under de där 40 sekunderna, hann jag tänka, att vara på jobbet, är som att vara hemma - fast hemma ställs man inför valet, ska jag låsa dörren, och därmed riskera att de bultar på dörren eftersom det som ska sägas är så viktigt att det inte går att vänta. Eller ska jag låta dörren vara olåst, så att de kan rusa in och berätta det som ska sägas, eller helt enkelt låta dörren stå på vid gavel, så kan vi ha en gemensam diskussion hela familjen kring det som inte kan vänta i fyrtio sekunder!
Kanske, ska jag helt enkelt lämna dörren öppen på jobbet?