En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!