En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Det skämtet fastnade i halsen

Jag vet inte om jag kommer skratta någon mer när någon kollega, när jag trampar in på jobbet, föreslår att lite Ritalin nog hade gjort susen. Jag vet inte om jag någon mer kommer att skämta kring att jag är lika impulsiv som vuxen Pippi.
Står nu inför ett vägval, igen. Med ena benet i kampen för acceptansen och den brinnande självinsikten, med de andra benet i frågan blir det bättre av att veta mer?
Det var en veckotidning, jag bläddrade lite förstrött, i bristen på att göra något annat, en artikel om Caroline Giertz, som i vuxen ålder alldeles innan hon fyllde femtio fick veta att hon hade adhd. Jag läste artikeln, och blev kall! Jag la undan tidningen, dagen efter fick jag rota genom en hel hög, kopierade den, tog hem, läste och undrade om berättelsen om hennes liv, verkligen om henne, eller var den min berättelse? Som tur var, fanns det några rejäla skillnader, hon åkte och köpte häst utan stall - jag nöjde mig med att köpa en skock höns utan hönshus. Nej, det finns fler skillnader. Även om jag sätter igång renoveringsprojekt, så gör jag det inte på nätterna. Men behöver jag säga att grät, massor. Lät bästa vännen, och syster läsa. Intill artikeln fanns listan på karaktärfrågor kring personlighet. Bästa vännen prickade sakligt av varenda punkt som något hon skulle säga om mig.
Ökad oro - den närmaste tiden. Inte alls full förståelse från andra nära vänner. Förstår det, det är lättare att skylla allt på skilsmässa, stress, ansträngd ekonomi, och avsaknad av familj. Det är lättare att säga åt mig att skärpa mig, att jag är slarvig, jag har nog ärligt talat hört det där ganska många i livet.
Alla människor tappar bort sina saker när de är stressade! Jo, just det, men jag - tappar bort mina saker alltid! Jag tänker inte räkna alla timmar av mitt liv som gått åt att leta efter nycklar, plånböcker, väskor, läxor, lappar som ju låg här mitt framför mig alldeles nyss. Min vardag ser ut, som er gör när ni är under tillfällig stress. Det är förbannat slitsamt, när det inte längre finns en person där, som fixar det där åt dig. Vilket i sin tur förklarar varför jag har så tufft att få ihop livet som ensamstående mamma. Jag har nämligen aldrig behövt möta de negativa saker med min personlighet tillräckligt mycket. Utan kunnat leva med de positiva delarna. Spontan, impulsiv, kan få ihop en middag för tio ur ett tomt skafferi. Påhittig, snabb i tanken och verbalt.
....
Screening gjordes - vilket naturligvis visade det jag anat. Ett resultat "som motiverar till vidare utredning". I vägvalet behöver jag veta, vad skulle den vidare utredningen kunna ge mig? Jag är starkt medveten om min negativa egenskaper, och vart det brister i vardagen, men vill heller inte medicinera bort de positiva, det som gör mig till den jag är! Jag vill fortsätta vara den där vännen som faktiskt på tio minuters varsel - akut kan åka hämta ditt barn på skolan, ge mig tjugo till och barnet har fått ett mellanmål. Jag vill vara den där personen som kan hyperfokusera när något är intressant och på så vis vara extremt snabb i inlärningen. Jag vill vara flexibel, påhittig, och en starter. Men vill jag mer? Just nu vill jag fokusera på det som aningen för tufft i vardagen för mig, det är del saker, och tar hjälp av en vän som utan fördomar och utan anklagelse hjälper mig till lite nya strategier. Mitt största fokus blir på en annan person, jag ikläder mig stridsutrustning direkt.

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Frihet

Det är med stora suckar och tunga steg jag för en oräknerlig gång i ordningen ger mig ut till huset för att försöka avsluta.

Bara tanken på att hamna i denna del av livet igen kommer avhålla mig från mycket, får bara kämpa för att det inte avhåller från att våga leva.

Är trött, väldigt trött, har svårt att känna både närvaro och glädje. Samtidigt som min avundsjuka mot alla som får några dagar över jul att idka gemenskap och vila är enorm. Tredje året som jag jobbar dessa dagar alla ser fram emot. Men, ledig nyårsaftonskväll. Den viktigaste av alla. Åh, längtar efter 2011. Ibland nästan så mycket jag måste påminna mig om att lönen kommer vara lika svår att få att räcka, att det inte blir fler lediga helger och kvällar, och lika tidiga morgonar, allt i livet förändras inte, men ett stort mått av frihet, när min husägarfas är avslutad.

Har jag sagt det där någon gång förut, det känns bekant?

Ibland undrar jag om det faktiskt bara är jag som tröttnar på att höra samma saker hela tiden.
Nå, har faktiskt en och annan vän som nog tröttnat på att höra mig titt som tätt lika förvånat säga samma saker hela tiden också.
Det finns fraser som snart får hårstråna att krulla sig på armarna när de liksom ljuder ut ur min mun. Bekymmret just nu är nog att det varit samma läge på mitt arbete också, de senaste veckorna. Tror att repeatknappen är intryckt! Jag behöver höra något nytt, höra min röst säga något nytt. Det vore inte så dumt att höra något riktigt snällt till och med, eller kanske halvsnällt, vid närmare eftertanke så räcker det men ännu mindre. Det skulle nog funka att till och med komma undan med en ytlig kommentar om utseendet, öken och törst.
Nog kan jag stå ut med att jag är en skitmamma här hemma, och en skitsjuksköterska också, så länge det inte kommer från chefen, för den dagen det gör det, får jag väl tömma skåpet.

Kärlek gånger flera

Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.

Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.

Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.