En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Öppna lådor

Jag letar alltid efter min bil. Att ha en onummrerad plats i ett garage på flera våningar som dagtid används av mycket "arbetare" och kvälls- och nattetid av centrumboende, gör det extremt obekvämt för mig. Jag försöker hitta strategier för inte behöva irra runt för mycket. Dessutom klappar ju skammen på skuldran, vill ju helt inte att någon ser hur man letar i raderna. Jag är lite avundsjuk på de som bara går upp för trappan, till rätt våningsplan och rakt fram till sin bil! Egentligen är nog skam den mest negativa känslan. När vardagen och helgen överskuggas av skam över att inte kommit längre. Det finns ingen känsla som så fullständigt förlamar och lägger ett passivt blött gammalt tageltäcke över en. Att inte överföra skam på sin barn är nog ett av det svåraste uppdragen föräldraskapet innebär. Hur många gånger säger en vuxen "att du inte skäms" - det är ju den rent verbala överförda skammen. Men den subtila skammen, den finns där hela tiden. För att klara att arbeta mot skammen, krävs att man arbetar med sin egen skam, det handlar inte om att ha förebilder det handlar helt om vems förebild man vill vara.

Mitt ena barn avlutade dagen igår med stora tårar. När jag kröp ner i sängen vid läggdags, frågade vad som var så ledsamt svarade barnet "Jag är inte ledsen, det har varit en jättebra dag, men min hjärna är så full". Det där är en känsla jag väl känner igen. Frustrerande för omgivningen, att vara full av gråt, för att huvudet är helt osorterat av intryck. Jag gjorde en "mindfullness-övning" - det är inte första gången som barnet får göra denna övning med mig, och blir allt mer fokuserad varje gång vi gör övningen i att komma tillbaka till här och nu. När vi var klara, var tårarna borta och den vackra munnen log ingen och ögonen var trötta men med lite glitter i. "Tack mamma, nu har du stängt alla lådor i mitt huvud som var öppna!" Det där var ord, som jag helt förstår. Efter en dag, rolig eller svår, blir huvudet för somliga av oss, fullt av öppna lådor som måste stängas. Ett klokt barn, lärde mig vad som blir tokigt i mitt huvud.