Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

Ingen själ på rea

Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!