Jag vet inte om jag kommer skratta någon mer när någon kollega, när jag trampar in på jobbet, föreslår att lite Ritalin nog hade gjort susen. Jag vet inte om jag någon mer kommer att skämta kring att jag är lika impulsiv som vuxen Pippi.
Står nu inför ett vägval, igen. Med ena benet i kampen för acceptansen och den brinnande självinsikten, med de andra benet i frågan blir det bättre av att veta mer?
Det var en veckotidning, jag bläddrade lite förstrött, i bristen på att göra något annat, en artikel om Caroline Giertz, som i vuxen ålder alldeles innan hon fyllde femtio fick veta att hon hade adhd. Jag läste artikeln, och blev kall! Jag la undan tidningen, dagen efter fick jag rota genom en hel hög, kopierade den, tog hem, läste och undrade om berättelsen om hennes liv, verkligen om henne, eller var den min berättelse? Som tur var, fanns det några rejäla skillnader, hon åkte och köpte häst utan stall - jag nöjde mig med att köpa en skock höns utan hönshus. Nej, det finns fler skillnader. Även om jag sätter igång renoveringsprojekt, så gör jag det inte på nätterna. Men behöver jag säga att grät, massor. Lät bästa vännen, och syster läsa. Intill artikeln fanns listan på karaktärfrågor kring personlighet. Bästa vännen prickade sakligt av varenda punkt som något hon skulle säga om mig.
Ökad oro - den närmaste tiden. Inte alls full förståelse från andra nära vänner. Förstår det, det är lättare att skylla allt på skilsmässa, stress, ansträngd ekonomi, och avsaknad av familj. Det är lättare att säga åt mig att skärpa mig, att jag är slarvig, jag har nog ärligt talat hört det där ganska många i livet.
Alla människor tappar bort sina saker när de är stressade! Jo, just det, men jag - tappar bort mina saker alltid! Jag tänker inte räkna alla timmar av mitt liv som gått åt att leta efter nycklar, plånböcker, väskor, läxor, lappar som ju låg här mitt framför mig alldeles nyss. Min vardag ser ut, som er gör när ni är under tillfällig stress. Det är förbannat slitsamt, när det inte längre finns en person där, som fixar det där åt dig. Vilket i sin tur förklarar varför jag har så tufft att få ihop livet som ensamstående mamma. Jag har nämligen aldrig behövt möta de negativa saker med min personlighet tillräckligt mycket. Utan kunnat leva med de positiva delarna. Spontan, impulsiv, kan få ihop en middag för tio ur ett tomt skafferi. Påhittig, snabb i tanken och verbalt.
....
Screening gjordes - vilket naturligvis visade det jag anat. Ett resultat "som motiverar till vidare utredning". I vägvalet behöver jag veta, vad skulle den vidare utredningen kunna ge mig? Jag är starkt medveten om min negativa egenskaper, och vart det brister i vardagen, men vill heller inte medicinera bort de positiva, det som gör mig till den jag är! Jag vill fortsätta vara den där vännen som faktiskt på tio minuters varsel - akut kan åka hämta ditt barn på skolan, ge mig tjugo till och barnet har fått ett mellanmål. Jag vill vara den där personen som kan hyperfokusera när något är intressant och på så vis vara extremt snabb i inlärningen. Jag vill vara flexibel, påhittig, och en starter. Men vill jag mer? Just nu vill jag fokusera på det som aningen för tufft i vardagen för mig, det är del saker, och tar hjälp av en vän som utan fördomar och utan anklagelse hjälper mig till lite nya strategier. Mitt största fokus blir på en annan person, jag ikläder mig stridsutrustning direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar