Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Klassisk djupgång i ungdomen

Det blir två luckor idag, dagens lucka Ultravox. En klassiker, och lördagens lucka kommer här, en annan klassiker.



Är det inte underbara så säg?

Vinkar tillbaka

Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.