Snöstorm

Inser igen att världen inte är så där bamsegullig och solidarisk som 70-talets uppfostran gjorde gällande. Åtminstånde två av mina egna barn, är den totala motsatsen. Kaxighet som är skärande, jobbig och tuff att hantera. Skön. De kommer att klara sig. Det är snällingarna som får ta smällarna och som andra lurar. Är man då bamsefostrad, då tror man att den elaka vargen faktiskt bli snäll om man bara är snäll och visar omtanke och värme och bjuder in i gemenskap. Önskar ibland att det funnits andra serietidningar i mitt hem som faktiskt mer korrekt beskrev ilska och hur människor kan vara mot varandra, och hur smällarna viner och en ny tornado kan komma från ingenstans totalt oväntat när man trodde att snöstormen var över.
En dag närmare mot det nya.

Vinkar tillbaka

Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.