Snöstorm

Inser igen att världen inte är så där bamsegullig och solidarisk som 70-talets uppfostran gjorde gällande. Åtminstånde två av mina egna barn, är den totala motsatsen. Kaxighet som är skärande, jobbig och tuff att hantera. Skön. De kommer att klara sig. Det är snällingarna som får ta smällarna och som andra lurar. Är man då bamsefostrad, då tror man att den elaka vargen faktiskt bli snäll om man bara är snäll och visar omtanke och värme och bjuder in i gemenskap. Önskar ibland att det funnits andra serietidningar i mitt hem som faktiskt mer korrekt beskrev ilska och hur människor kan vara mot varandra, och hur smällarna viner och en ny tornado kan komma från ingenstans totalt oväntat när man trodde att snöstormen var över.
En dag närmare mot det nya.

Då var det dags igen, igen, igen, igen....

Förstår nu varför människor ringer spålinjer annonserade i dagspressen. När ensamhetens deperation bryter genom, när det plötsligt blir klart att inget sagt gäller och reglerna plötsligt har ändrats förloras kontrollen.
Hur blir det nu då? Hur ska det gå?
Då är det säkert riktigt skönt att någon flummig liten sak säger att "å, just nu ser det mörkt ut, du kommer att bli besviken på någon som står dig nära, men se, se vad jag ser i stjärnorna, det blir bra, det kommer bli bra för dig. Du ska åter se hur allting ordnar sig, men, det ser ut som om du ska flytta, och sedan vad ser jag? Du gör en liten resa, och där, där kommer du möta en ny person som gör stor skillnad i ditt liv", slutet gott, allting gott.
Nej. Fuck off! Det finns inga goda slut, de finns en möjlighet att förtränga och glömma, och då kan ju slutet se lite ljusare ut.

Jo, det är så, vi går mot en ny födelsedag, de som följde den gamla bloggen vet att inte alls bara är glädje för mig, mer en kamp att finna glädje, känslan av ensamhet är större än glädjen av den lilla gemenskapen, och denna gång ändrades överrenskommelsen och reglerna igen, utan min inblandning, fick ett besked om hur "vi" gör. Troligen finns det en liten rättvise-störningsgen i mig, men kan ha demokrati i besluten, även om man är två, eller borde kunna ha! Jag som helst vill ha lugn nu, och ännu brinner det av ilska, ledsenhet är röken från den elden, över det arbete som lades över på mig inför försäljningen av huset, mer än 280 timmar, jag har fått använda mina sista semesterdagar, mina vänner har slitit för att stötta mig och utan dem hade jag troligen inte ens dragit upp rullgardinen mer, av den enkla och enda anledningen att det finns en gräns hur långt energin räcker för en person.
Men jag har lärt mig, mer! Skönt, jag vet mer om mig, och jag har kunnat lära mig mer om äkta och yta om närhet och ytlighet. Verkar vara en tuff läxa, för en som ständigt tror gott om alla. Älskar er - ni som finns där!