Långsamt farväl

Det råder en känsla av fred inombords, förstår detta med långsamma farväl. Förstår själva poängen att inte rusa iväg och vidare utan att stanna i avskedet ett litet tag. Det avsked som nu görs när hemmet är påväg att lämnas, känns mer befriande är smärtsamt. Är påväg någonstans. Lär inte landa rätt direkt, med kanske tillräckligt för att åter finna ro ett tag innan nya färder planeras. Det enda felet är att det långsamma farvälet också innebär att nya konflikter blomstrar, och sånt som var lovat i sorgens ögonblick tenderar att bli glömt. Mitt hjärta är stort nog att inte glömma. Tar med mig alla erfarenheter, sanningar och lögner vidare, och har vuxit en och annan centimeter.