Det är lätt att bli snurrig i huvudet av alla möten och alla relationer som man ska ha igång mitt i livet. En evig strävan efter att få pusselbitar på plats. Lite som när barnen var små och mottot i mitt hem, strunta i vilka sängar vem sover, regeln var kort och gott vi sover på det sätt som ger så mycket sömn som möjligt till så många som möjligt i familjen (detta ledde för vår del till samsovning under långa perioder).
Nu handlar det mer om att sköta måsten, det vill säga, jobb för min del, skola för barnen, mat och hygien, och så kryddas det med närhet och kärlek, vilket är ett basalt behov och naturligvis innefattas bland livets måsten men målet måste fortfarande vara att så många som möjligt möts av empati och förståelse när besluten tas.
Låter som ett kraftigt förenklat liv, men att tro det, är att rejält föra sig själv bakom ljuset. Det är en strävan, och kräver ett evigt jobb. Innebär ständigt konflikter
Titt som tätt snubblar ordet empati över oss personer som befinner sig mitt i livet.
Att känna empati, det är som att tänka med hjärtat, men inte bara för sin skull, utan att där inne kunna känna hur ens handling känns för någon annan. Det betyder att som mor, partner och vän ha ett medvetande om att de människor man integrerar med upplever känslor och kunna förhålla sig till detta.
Livserfarenheten gör det möjligt att tolka in det som sägs mellan raderna, vi läser av, och genom empatin tolkar vi det som sägs mellan raderna, för vi kan leva oss in känslan och upplevelsen. Därför är det så viktigt att vi möts när vi talar om viktiga saker. Ett litet mål just nu hos mig, är att möta människor på det ytterst omoderna sättet irl för att kommunicera.
Men det är svårt, för hur långt får man köra över sina barn och sina vänner och andra människor vi har en relation med, hur många har vi inte en relation med bara på arbetsplatsen, för att vi själva upplever oss må bra av det? Hur förhåller vi oss till att ge avkall på sitt eget behov om det sårar någon annan? För en empat innebär förståelsen av andras känslor att det måste föranleda ett avkall. Som exempel otrohet, en empat kan omöjligen vara otrogen. Men att lämna barnen till barnvakt, för att åka till jobbet, det har i livet blivit ett måste och omöjligt att ge avkall på.
En sak är i allafall säker, även om jag följer mitt hjärtas tanke och röst, kan mina handlingar vara helt avsaknad av empati, det är inte förrän min handling påverkar en annans känsla som det går att säga att den var empatisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar