Bära med sig skuld

Det har inte rådit något vidare lugn inom mig, tills idag, då mäklaren var positiv när jag pratade. Behövde det samtalet! Sedan, var det dags igen. Hade ett av de där samtalen jag måste ha, men inte vill ha. Fick idag veta att jag under mitt äktenskap fått pengagåvor som den andra hälften nu förväntar sig få ersättning för. Spontant känner jag nog att ska gåvor och presenter ses som ett lån vill jag ge tillbaka den personen som stöttat under de svåra åren. För det är så, tillvaron har inte alltid varit guldkantad. Jag är tacksam, har alltid varit tacksam. När mina föräldrar levde så gjorde de också vad de kunde. När vårt första barn föddes, vi hade det inte fett, kom min pappa och köpte barnvagn och tillsammans med sin hustru köpte de nog halva barnavdelningen med babykläder. Jag och min mamma och reparerat och renoverat allt som gått att bevara. Mitt skrivbord består än idag av de två första möblerna jag fick när jag var bebis, renoverat och återanvänt. Och jag har tagit emot gåvor. Vi fick en soffa, den är nu sliten och lite trasig, men jag har den kvar, och tycker fortfarande om den.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.

Mitt i allt ska vi vara empatiska

Det är lätt att bli snurrig i huvudet av alla möten och alla relationer som man ska ha igång mitt i livet. En evig strävan efter att få pusselbitar på plats. Lite som när barnen var små och mottot i mitt hem, strunta i vilka sängar vem sover, regeln var kort och gott vi sover på det sätt som ger så mycket sömn som möjligt till så många som möjligt i familjen (detta ledde för vår del till samsovning under långa perioder).
Nu handlar det mer om att sköta måsten, det vill säga, jobb för min del, skola för barnen, mat och hygien, och så kryddas det med närhet och kärlek, vilket är ett basalt behov och naturligvis innefattas bland livets måsten men målet måste fortfarande vara att så många som möjligt möts av empati och förståelse när besluten tas.
Låter som ett kraftigt förenklat liv, men att tro det, är att rejält föra sig själv bakom ljuset. Det är en strävan, och kräver ett evigt jobb. Innebär ständigt konflikter
Titt som tätt snubblar ordet empati över oss personer som befinner sig mitt i livet.
Att känna empati, det är som att tänka med hjärtat, men inte bara för sin skull, utan att där inne kunna känna hur ens handling känns för någon annan. Det betyder att som mor, partner och vän ha ett medvetande om att de människor man integrerar med upplever känslor och kunna förhålla sig till detta.

Livserfarenheten gör det möjligt att tolka in det som sägs mellan raderna, vi läser av, och genom empatin tolkar vi det som sägs mellan raderna, för vi kan leva oss in känslan och upplevelsen. Därför är det så viktigt att vi möts när vi talar om viktiga saker. Ett litet mål just nu hos mig, är att möta människor på det ytterst omoderna sättet irl för att kommunicera.

Men det är svårt, för hur långt får man köra över sina barn och sina vänner och andra människor vi har en relation med, hur många har vi inte en relation med bara på arbetsplatsen, för att vi själva upplever oss må bra av det? Hur förhåller vi oss till att ge avkall på sitt eget behov om det sårar någon annan? För en empat innebär förståelsen av andras känslor att det måste föranleda ett avkall. Som exempel otrohet, en empat kan omöjligen vara otrogen. Men att lämna barnen till barnvakt, för att åka till jobbet, det har i livet blivit ett måste och omöjligt att ge avkall på.

En sak är i allafall säker, även om jag följer mitt hjärtas tanke och röst, kan mina handlingar vara helt avsaknad av empati, det är inte förrän min handling påverkar en annans känsla som det går att säga att den var empatisk.