Det har inte rådit något vidare lugn inom mig, tills idag, då mäklaren var positiv när jag pratade. Behövde det samtalet! Sedan, var det dags igen. Hade ett av de där samtalen jag måste ha, men inte vill ha. Fick idag veta att jag under mitt äktenskap fått pengagåvor som den andra hälften nu förväntar sig få ersättning för. Spontant känner jag nog att ska gåvor och presenter ses som ett lån vill jag ge tillbaka den personen som stöttat under de svåra åren. För det är så, tillvaron har inte alltid varit guldkantad. Jag är tacksam, har alltid varit tacksam. När mina föräldrar levde så gjorde de också vad de kunde. När vårt första barn föddes, vi hade det inte fett, kom min pappa och köpte barnvagn och tillsammans med sin hustru köpte de nog halva barnavdelningen med babykläder. Jag och min mamma och reparerat och renoverat allt som gått att bevara. Mitt skrivbord består än idag av de två första möblerna jag fick när jag var bebis, renoverat och återanvänt. Och jag har tagit emot gåvor. Vi fick en soffa, den är nu sliten och lite trasig, men jag har den kvar, och tycker fortfarande om den.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar