On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?