Ett litet steg för människa men ett stort steg för mig

Idag, var D dagen för mig. Ett morgonpiggt tappert gäng med bärare slöt upp. Jag om mina tre barn förflyttades från det som kan tänkas vara landsbygdens lugn till stadens stressande brus. Själv ser jag detta som en äkta down shifting. Aldrig mer ångest över att något ska gå sönder, att trädgården fullständigt lever ett vilt och otuktat liv. Den ständiga oron över kring väderprognoser om det åter ska falla snö.

Jag har fått tag på en bostad i stan, där jag tror att barnen kan få det bra. En viss oro känner jag, då jag måste avstå från en egen liten vrå, men tänker att jag får lära mig nya sätt att hantera när jag översvämmas i vardagen. Jag är ändå stolt och glad över att de ska få egna dörrar att kunna stänga in sig bakom för att få sortera sina intryck i vardagen. Min förra blog var det en som kommenterade mig när jag förtvivlat insåg att en bostad där alla fick ett eget rum var ouppnåligt, att så ser det ut för ensamstående och annat kan man inte räkna med. Det gör jag inte längre, acceptans, och alla kbt-terapeuter i världen skulle vara stolta över mig. Jag är glad och stolt över att äntligen komma till stan igen. Slitet är inte slut, mycket är kvar i huset, och det är visst mitt jobb.

Det har dykt upp frågor om jag inte ska bli sambo. Svaret är nej. Gick just på ikea och fick köpa rosa till köket, när jag tvekar säger min kloka dotter, "Mamma, du får bestämma själv, helt själv (!), ingen säger nej till rosa!"
Faktum är att hela min vardag är så styrd av att få den att gå runt, att orka jobba, få ihop räkningarna, vara mamma att jag behöver få lov att bestämma färger på tyger - helt själv! Sedan fick jag lära mig att man inte säger pojkvän, när man är i min ålder, blev rättad "särbo" - men sorry, det fixar jag inte, ett löjligt uttryck. Pojkvän, det gillar jag, och det kan man ha även i min ålder. Då är facebook bättre, "har en relation". Jag har en relation, och jag är glad över, som gör mig glad, och som jag ständigt längtar efter. Som barnen tycker om, och som de ständigt frågar efter när de kommer hem till mig. Men man måste inte bo ihop!