Jag, semester och en smula tystnad

Idag, semester. Det är märkligt med semester. Har inte vant mig, alla år i livet med tillfälliga jobb, projektjobb, barnafödslar, studier, mer tillfälliga jobb, mer barnafödslar, en sjuk mamma, mer studier, har liksom inte gjort mig van, vid detta vuxna, man får vara ledig - man får lön samtidigt som man är ledig.
Jag har inget hus att ta hand om och avsluta renoveringsprojekt och förbereda för försäljning, förra årets semester, var faktiskt ingen ledighet alls! Gode gud vad jag slet! Å andra sidan jag har heller ingen plats att bara dra av alla kläder och slänga mig i solen med ett glas rosé och en bok. Den ekonomiska situationen är värre en någonsin, kan inte resa någonstans, kan inte unna mig någonting, men jag är ledig...ledig.
Veckorna kommer gå fort. En av mina veckor, är det bara jag! Bara jag, och inget jobb att gå till, det är så konstigt! Jag vet ingen annan som ledig och ensam, utan bara jag! Pratade om den veckan men min vän, funderar nämligen på att bara dra iväg, till fots, se vad som händer. Hur överlever jag själv? Vad händer med mig, om jag drar mig ut i skogen ensam? Har aldrig varit någon scout, det har vännen, och hon blev bekymmrad. Förklarar att jag vill göra som Doppler (Erlend Loe´s underbara figur i boken med samma namn) - vännen tvekar och undrar om vi inte kommit överrens om att Doppler var lite tokig? Jag skrattar och undrar var i så fall skillnaden ligger? Varför är det finare att åka på lyxiga sparesor, på dyra reatreat och yogakurser, där den välavlönade övre medelklassen möter sig själva, duktigt värre, än att ta en ryggsäck och ge sig av dit näsan riktar? Nä, ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag att veta, vad som händer om jag sticker iväg i några dagar till tystnaden!

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.