Pusselbit bostad, är som en ram på ett pussel, de bitarna som man helst lägger först. Sedan kan man långsamt och metodiskt fylla pusslet bit för bit. Själv har jag alltid haft svårt med alla de där bitarna som ska bilda en himmel, några hundra nyanser himmelsblått. Bryr mig inte riktigt om att lägga himmeln just nu.
Sover lite bättre. Förutom när jag sover hos <3. Den enorma längtan som jag känner nästan hela tiden, för att vara en stund - jag, inte mamma, inte någons personal, inte någons arbetskamrat, inte en vänninna som ska ha hunnit läsa en bok, eller åtminstånde ha något klokt att säga. Helt utan krav, och ingen förväntan - ingen avbryter mig i att vara jag.
Ett avslappnat jag, gör det inte längre blir någon vidare sömn när jag får den där natten varannan vecka som det ofta riskeras att endast bli. Jag vill inte sova bort den varma armen som omsluter mig. Vill inte sova bort känslan av en avslappnad mjukt och trygg varm hand på min höft. Vill inte ens sova bort ljudet av snarkningar. Så där ligger jag och dåsar, lyssnar och känner. När jag smyger upp, och på den tidiga morgonen ger mig av till jobbet, är jag inte bara trött, utan känner redan en längtan och kanske också en sorg över att natten redan är över. Det enda som går att göra att erkänna längtan och inse att vardagen och verkligheten ger oss små korta stunder av guld.
