Om man jämför med sig själv då?

Hemma, har lyckats dra på mig ett litet läkarbesök i em, nåväl, lite medicin får man hoppas på, och jag har friskanmält mig redan i morgon. Jobba får jag göra, vare sig jag är frisk eller inte, finns inget som helst utrymme för något annat. Det är inte bra för mig att vara hemma känslomässigt heller. Det blir bara en massa grubbel. Snurrar i huvudet - letar en väg vidare, ut, och till något bättre. Ibland tror jag att det kan gå att leva så här tills barnen är stora. Men allt som oftas inser jag det omöjliga.
Jag har lovat att inte jämföra med andra, för sådan får en bara nedstämd. Men får man jämföra med sig själv då, vad man sjäv försatt sig i för situation?

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.