Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Kommunikation genom sms

Är det något som tycker att det är tufft att kommunicera inom äktenskapet? Har sms ökat förståelsen för varandra? Då kan jag säga att kommunikation efter äktenskap, det kräver sin tid och väldigt mycket kunskap och förståelse. Smskommunikation inom ett förhållande, förstärks med smiles, mmsbilder, ord som pussar och kramar osv. Sms efter äktenskap förstärks inte, små korta ord ska ändå skapa någon form av förståelse och acceptans. Orden blir korta, meningar korta och endast i bästa fall avslutas det med ett mvh eller vänligen. Det är som gjort att låta elak utan att mena det, eller blir missförstådd! Det går ju också att gömma anklagelser i sms, på ett sätt som inte riktigt funkar om man hade sett den man smsade i de trötta ögonen.
"Ok menar du att du tar torsdag till söndag? men har barnvakt i helgen för att gå ut?"
Att kommunicera kräver att sända och mottaga och filtrera, men telefonen saknar helt filter, och tolkningen sker efteråt. Hade orden blivit tolkade annorlunda, med en :-) efter, eller "hoppas det ordnar sig med barnvakt i helgen, vänligen..."

Ibland finns det dagar jag undrar om man efter äktenskapet helt enkelt skulle låta bli att smsa meddelanden och frågor till varandra, utan alltid bara prata öga mot öga, utan gemensamma barn intill sig. Hade vi varit snällare mot varandra då eller förstående för att den andres liv är väldigt annorlunda ens eget? Vem är stark nog att orka det? Man behöver inte vara konflikträdd för att känna den eviga kommunikationen som man är dömd till om man en gång valt att skaffa gemensamma barn faktiskt är tärande in i märgen!
Nästa år tänker jag i allfall inte planera sommar och semester över vare sig sms eller mail. Jag behöver en stor whiteboard, en gigantisk almanacka och en god natts sömn och förbannat mycket bekräftelse och peptalk, sedan är jag redo att tänka klart!

Jag ska också sluta att planera saker med tonåring över telefon och sms, kommunikationen blir fel. Har sällan varit så usel på kommunikation i livet som nu. Öga mot öga - då ska jag bestämma saker hädanefter!
Nu är det sent, ska upp och jobba i morgon, men först ska jag skicka ett sms där inga beslut ska tas, och inga besked ska lämnas, bara för att jag vill, säga godnatt! ;-)

Liftarens väg

Det stod en man, skäggig, eländigt dyblöt i dagens värsta regnskur och liftade vid infarten på landsvägen, två kassar med mat hade han. Ställde mig på bromsen. Lite uppvarvad, han alltså. Ville ha lift en bit, visade sig att han bodde någon km ifrån mig, en lång väg att traska. Jag menar, jag brukar inte ta upp liftare, eller rättare sagt, jag tar bara upp gamla, och tonåringar, skulle nog också ta upp småbarnsmammor, och kanske även medelålders kvinnor, och i sällsynta fall medelålders män....äh. Dock lovar jag att jag inte tar upp liftare mot stan, om det är en tonåring som kommer rusande från paragrafhemmet en halv km hemifrån. Blev stoppad där en kväll, av en man med ficklampa som lyste genom min bil i jakt på en förrymd tonåring.
Väl inne i bilen försätter liftare vara lätt uppvarvad, har en viss vana i yrkeslivet, men hade lite svårt att följa tankarna och i ett ögonblick trodde jag nog att mannen var lite manisk, för plötsligt verkade det som om han ville stoppa in några hästar i bagaget, så jag intog genast en mer professionell hållning och började med didaktiska frågor. Funkade, nej, han ville att vi skulle åka till en bonde och lasta in lite hö i mitt bagage för det var slut, och han hade tre hästar hemma! Självklart, och så visades en väg till en bonde.
När jag backar upp bilen mot en helt främmande lada, och öppnar bagaget och liftaren far in och hämtar höbalar, då kommer en tanke. Kan jag bli anklagad för medhjälp till stöld av hö nu? Hinner tänka tanken klart när en barsk men väldigt mager bondmora travar fram mot bilen med ytterst bestämda kliv. Har nu lite svårt att hålla mig för skratt, liftare talar med den magra som har en sannerligen sur uppsyn och visst har han tre balar tillgodo, och han vill också ha en säck med havre. Tittar nu snabbt ner på min korta volangkjol, bara ben, och linne och får snabbt fram den flera storlekar för stora regnjackan och knäpper den ändå upp i halsen. Nu börjar jag inse att jag inte riktigt vet vad detta kommer att sluta, och bestämmer mig för att skicka ett litet sms till min relation. "Haha har tagit upp en liftare och har hela bilen full med hö. Vi kan kanske höras om någon timme så jag kommit hem".
Blev han nöjd? Äh. Nästa gång har jag lovat att tala om var jag är och vart jag ska när jag smsar.
Nåväl, tre höbalar och säck med havre senare var vi på väg igen. Hela bilen är fullastad med höbalar. In på småvägar, "kärringen bara stack i söndags, hon tog saaben och bara lämnade mig, hästarna måste ju ha mat, åskan skrämde livet ur dem häromnatten, och jag ska äta och sova har inte sovit sedan i söndags" jag som smygtittat lite i kassarna tänkte att det nog blir mer öl än mat!

Nåväl en halvtimme senare steker jag makrill som var så färsk att den hoppade ur pannan och kunde skicka nästa sms "Hemma nu, detta var ett annorlunda äventyr"
Någonstans, fast syrran kallar mig toka är jag nöjd, har gjort något bra idag, för en man och tre hästar och dessutom fått mig ett och annat skratt efteråt!

Den där lille jäveln

Precis när jag går det en smula lite rak i ryggen och tänker att vafan, fixar det här, hoppar han upp på den vänstra axeln, den där lille jäveln som jag i bästa fall lyckas skaka av mig och som irrar ömsom runt mina fötter och de riktigt bra dagarna ett par steg bakom. Det behövs bara en liten släng med vänster öga ner mot ögonvrån, så är den lille jäveln igång och det forsar ur honom.
Ibland springer jag, rusar fram och vinner ytterligare några steg, men redan efter ett par stopp är han ikapp. Jag kan nog stå ut med att ha honom runt fötterna, och snubbla lite grann, snubbla, falla, resa sig igen, något jag hunnit lära mig, men jag vill inte ha honom på vänster axel.
Det märkliga med min lille jävel är att han måste ha väldigt god kontakt med andras små jävlar, för ständigt påminner han mig om andras nya lyckade vägar och när andra genomför sådant som en gång varit mina drömmar. All den informationen som jag försöker hålla mig ifrån.

Men så kommer de dagar jag nästan skriker bort den lille jäveln, ”tror du att jag har tid med dig, jag jobbar, jag har tre ungar, ett hus att sköta, in och utsida på och när inte utsidan förfaller, gör insidan det, det ska stå nyttig och hälsosam mat, snyggt presenterat vid regelbundna tider, kläderna ska vara rena, barnen ska vara rena, läxorna lästa, och är det sommarlov, ska alla känna sig väldigt semestrade och nöjda, och alla skjutsade åt allehanda vädersträck, katterna ska ha det rent och oljan måste kollas på bilen och när jag sedan har fem minuter över, tänker jag ringa kärleksrelationen för att förhoppningsvis få höra några sockrade ord, så kom inte här och tala om för mig att jag inte räcker till”. Då backar han undan, jag vinner några steg, men både han och jag vet att försprånget bara räcker några få dagar, så fort tröttheten kommer, så är den lille jäveln snart ikapp. Det är de dagar han bara försiktigt behöver viska, ”vad var det jag sa?” så bränner tårarna innanför ögonlocken. De är av de dagarna jag har lärt mig, vilka av vännerna som orkar ge mig en kram, ett leende och lite till ork!