Det värsta med misstagen är att det först efteråt som man vet vad som var ett misstag och vad som helt enkelt var lyckat. Inte konstigt att beslutångest är en svårhanterad form av ångest. De finns de som helt enkelt bara går på "magkänslan" hela tiden, det är säkert sådan personer med perfekta magar som sköter sig som en klocka 20 minuter efter varje måltid.
Misstag utvärderas, vänds ut och in och analyseras. Men de där lyckade besluten, de blir sällan varken vända eller vridna på, bara ett lugnt välbefinnande. Då är det väldigt svårt att utvärdera, vad var det som gjorde att det just detta var ett lyckat beslut?
tisdag 7 december 2010
måndag 6 december 2010
söndag 5 december 2010
lördag 4 december 2010
Dagens lucka
Tror jag ska skapa mig en egen kalender, men en lucka för varje dag, fram tills det äntligen blir ett nytt år. 2010 har faktiskt varit ett år, som givit mig lite i överkant mycket, jobb. Den första januari, 2011 - är jag inte längre hälftenägare i ett hus. Frigjord från ansvar!
Dagens lucka blir
Dagens lucka blir
fredag 3 december 2010
Ensam inte alltid stark
Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.
torsdag 2 december 2010
Ballerina utan kladd
Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!
Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.
Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.
Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!
Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!
Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!
Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.
Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.
Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!
Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!
Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?
onsdag 1 december 2010
Be om eller behöver?
Två steg fram och ett bak, det för oss trots allt framåt. Men ibland, hänger frågan i luften, är det ett steg fram och två bak, eller kanske ett framåt, ett på sidan och ett bak.
Situationer som vara ljusa, ändras i all hast, och bergstoppen som skulle bestigas, drabbas plötsligt av ett halvmeter snötäcke och då är det svårt att ta sig dit i vandringskängorna, men är det omöjligt?
Det är inte alltid så att man får vad vad man behöver utan kanske är det rätt att man får det man ber om. Då måste frågan ställas, vad var det jag bad om, för det jag behöver verkar inte vara det jag fick?
Situationer som vara ljusa, ändras i all hast, och bergstoppen som skulle bestigas, drabbas plötsligt av ett halvmeter snötäcke och då är det svårt att ta sig dit i vandringskängorna, men är det omöjligt?
Det är inte alltid så att man får vad vad man behöver utan kanske är det rätt att man får det man ber om. Då måste frågan ställas, vad var det jag bad om, för det jag behöver verkar inte vara det jag fick?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)