Om man jämför med sig själv då?

Hemma, har lyckats dra på mig ett litet läkarbesök i em, nåväl, lite medicin får man hoppas på, och jag har friskanmält mig redan i morgon. Jobba får jag göra, vare sig jag är frisk eller inte, finns inget som helst utrymme för något annat. Det är inte bra för mig att vara hemma känslomässigt heller. Det blir bara en massa grubbel. Snurrar i huvudet - letar en väg vidare, ut, och till något bättre. Ibland tror jag att det kan gå att leva så här tills barnen är stora. Men allt som oftas inser jag det omöjliga.
Jag har lovat att inte jämföra med andra, för sådan får en bara nedstämd. Men får man jämföra med sig själv då, vad man sjäv försatt sig i för situation?

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Tar vintern aldrig slut?

Bara så trött. Ska den här förbannade vintern vara för evigt? Orkar inte mer. Trots att den förbannade vinter bitit sig kvar, så längtar jag till huset. Blir tokig, vet inte hur jag ska fixa detta. Det är svårt att få luft här uppe! Det är trångt, trångt, trångt....ligger hela tiden efter i tvätthögar, kattlådor och disk. Saker som inte fixade i lägenheten, och pengar som fattas för att skaffa det som behövs. Jag avskyr musiken som spelas där inga dörrar finns, tvprogrammen som visas, där inga dörrar finns, och hur jag ryter åt barnen när jag försöker dra mig undan i något av rummen utan dörrar för att få någon minut över, och en stunds vuxenprat i telefonen. Ett stort inre kaos, pendlar mellan hopp (så här kan det ju vara för evigt, någongång måste det väl komma en förändring) och förtvivlan (se, detta var var du lyckades skapa, grattis, och ett stort hånleende).

Hur var det nu du menade - åh bara en feltolkning.

Helvetet för min skolgång startade strax innan jag fyllde sju. Vi flyttade från Stockholm, ner till en liten håla utanför Borås. Jag minns inte en enda gång som pedagogerna tog i kränkningarna mot mig, som började försiktigt som kränkningar, men snabbt utvecklades till en vidrig mobbning, som pågick till 14-års ålder. Däremot, kan jag räkna upp alla försvar för dem som trakaserade mig psykiskt och fysikt. Pedagogerna hade alltid en förklaring till att andra barn gjorde som de gjorde. Jag har hört alla alternativ, jag lovar. Vanligast, är "det var nog inte så H*n menade, eller hur?" "De har misstolkat dig" "...har det inte så lätt hemma...." "...är bara avundsjuk" Jag har alltid undrat över den där avundsjukan som tas till som argument, den funkar nämnligen när man inte hittar försvar i de andra punkterna. Ofta var det också mig det var fel på - från början var felet - helt öppet - min dialekt. Jag borde förstå att jag var annorlunda. Gissa vem som snabbt lärde sig att tala rätt dialekt, med skorrade på ena r-et men inte det andra. Där alla o ersattes med ô....osv. Först som tonåring vågade jag släppa den dialekten, och idag, pratar jag precis den blandade dialekt jag införskaffat mig genom det kringflackande jag levt, och mina lika kringflackande vänner, och inte minst präglad av snart 20 år i Uddevalla.
Idag står jag lika handfallen, som då. Jag hör var de säger, alla argument känns igen, men idag är det inte jag som upplever att andra tycker jag är konstig. Det är inte jag som tigger och ber att låta bli att tala med skolans personal, eftersom det bara leder till att jag blir ännu mer utpekad.
Har vi verkligen inte kommit längre, har det verkligen inte hänt någonting. Varför finns det fortfarande mörka skygglappar att sätta på för de vuxna som jobbar med barn?

Inte bara vintertrötthet.

Raderade just ett par utkast, det sker inte så mycket aktivitet på bloggen. Det som hände idag, är förklaringen, är trött, alltid trött alltid orolig. Har skyllt tröttheten på en vinter som startade för tidigt, att kroppen egentligen tror att det är slutet på mars. Är inne i den där veckan, som jag alltid längtar efter, veckan barnen är hos mig. Ändå tröttheten stegrar numera var fjortonde dag, när jag gjort den där veckan jag arbetat sex av sju dagar och som avslutas med ett fyradagars helgpass med kväll/dag kväll/dag turer. Den ger mig en kväll ledigt och jag lever en sorts pensionärstillvaro och orkar aldrig någonting då. Är alltid morgontrött, men idag, var känslan värre än någonsin, kroppen kändes inte lydig alls, jag kom mig inte. Oroar mig hela morgonen för om barnen kommer upp, kommer iväg till skolan, om de bråkar mycket med varandra och slutar med att jag smiter ut till omklädningsrummet för att kolla mobilen, inga missade samtal och inga sms, ett bra tecken. Till slut frampå morgonen - efter en liten runda att hämta mediciner i andra förråd som jag skyndade mig ifrån, då jag fick känlan att tuppar jag av här kan det dröja länge innan någon hittar mig, slog mig ner i medicinrummet och bad kollegan kolla mig när patienterna var kollade, känslan av att nu svimmar jag var påtaglig, och eftersom jag trots ett osunt levene har ett lågt blodtryck händer det att det svartnar, men hämtar mig oftast fort. Snabbkoll, lågt blodsocker, lågt tryck och rejäl puls. Skönt att vara omgiven bland sjukvårdspersonal, som stoppade i mig frukt och vatten men fast besluten om att leva ett hälsosammare liv och slåss mot några kilon ännu en gång vägrade jag juice och choklad, och placerade mig under uppsikt i en skön stol. Men visst larmar det! Lever under en ohållbart pressad sits. Gick och köpte lunch i matsalen denna dag, och under eftermiddagen när allt lagt sig ägnade sig en av mina kollegor åt att förklara allt det jag redan vet. En snabbresomé om "se hur dina senaste två sett ut - tycker du det är konstigt att du är trött?". Hur han ser till att hans hustru som arbetar heltid i ett krävande jobb får egen tid för återhämtning, att det kan vara bra med något uppiggande vitamintillskott osv. Gulligt och omtänksamt - men tyvärr, någonstans får de orden mig bara att känna mig ännu tröttare, och ännu mer ensam.
Ändå, när ett av barnen säger åt mig, veckan hos dig går för fort, det är lugn och skönt här, så måste det ju vara så, att vi har ett lägre tempo, bara att mitt tempo inte är tillräckligt lågt för mig.
Det är inte synd om mig, det är bara en av förklaringarna till att inläggen inte jublar av hallelulja, och inte duggar tätt. Sedan finns det andra förklaringar.

Försaka

Sitter med konsumentverkets budgetkalkyl och svettas. Den går inte ihop, den går inte ens ihop om jag inte hade en utgift på 1700 i månaden till CSN. Det är mycket minus varje månad redan innan.
Vet inte hur man hittar ork. Behöver troligen ett till jobb, men när ska jag jobba ett till jobb? Arbetar ju redan varannan helg och massa kvällar.
Vad ska jag försaka?
Ledsen över att jag skapat mig den här situationen!
Googlar och letar efter nya vägar, alltså har jag inte givit upp än. Bor ju ändå i Sverige.

Om konsten att sköta sina postärenden i stan

Hade två ärenden angående post som skulle lösas ut personligen. Det nya körkortet och ett rek.brev innehållande ägarbevis på bilen som står och väntar på att skrotas. För att den ska skrotas krävs nämligen massor med papper. Därutöver ligger några till brev som ska till myndigheter och försäkringsbolag som ska ha frimärken. Samlar i hop högen och ser att körkortet ligger på postens företagscentrum, och rek.brevet ligger på den kombinerade inredningsbutik och café på torget i centrum. Eftersom jag inte kan legitimera mig tillräckligt för att få ut rek.brevet, måste jag först ta mig till företagscentrum. Använder den lånade bilen, för det ligger inte centrum, och knappt ens nära några företag, mig veterligen. Får ut körkortet efter en lång stund då tanten före mig har svårt att fatta att B-post kostar femtio öre mindre och att då tar det tre dagar längre tid att få detta leverat. Hon vägrar sätta ett B på kuvertet, för om hon inte gör det så sorteras det inte som B-post, är hennes argument. Om hon lägger på femtio öre, kommer brevet vara framme dagen efter, säger företagspostmannen. Härom tvivlar jag, eftersom jag har haft viktig post - till skattemyndigheten som inte kommit fram alls, och också fått mig tillsänt post som inte heller kommit alls, den senaste tiden. Men jag är tyst! Varpå mannen på företagscentrum försöker vara pedagogisk och förklara att det är maskiner som sorterar post, det slutar med att tanten tar sitt brev, frankterat med för litet porto och går.
Företagscentrum anser att jag är jag och jag får mitt nya körkort. Nu kan jag åka till den andra posten, och hämta mitt rek.brev. Inga problem, betalar, och vill då köpa frimärken till resten av breven. "Vi har inga frimärken kvar" blir svaret. Så med en djup suck, får jag sätta mig i bilen, och fundera på vilka fler ställen det finns postkontor. Tempo, känns som närmaste stället och far dit, och köper frimärken. Går ut, och letar efter en brevlåda - är fortfarande gammaldags nog att tro, att där man hämtar post, köper frimärken, borde det finnas en brevlåda. Det gör det inte, och nu har det gått ganska lång tid, och jag ska iväg på ett möte. Alla breven, nu med frimärken på stoppas i handväskan. Efter innebandyträningen ligger de fortfarande i handväskan - de har alltså inte blivit postade med dagens postgång, och jag söker upp en brevlåda, som ju finns där jag började, vid postens företagscenter.
Troligen har jag blivit rejält bortskämd med lantbrevbäring under flera år, där man köper frimärken, man får brev, postar brev och paket på ett enkelt och smidigt sätt, genom att kommunicera med pengar och lappar i brevlådan. Usch så gammeldags jag tänker!