En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Våga vara vuxen

Ja, är väl det självklara svaret. Alla vuxna finns där för att för att vara just vuxna och vägleda barnen. Det är alla vuxnas plikt att skapa trygghet för barnen. Ett barn har rätt att vara tyggt hela dagen och hela natten. Först när den trygga grunden finns där, kan man växa och anta utmaningar.

Nu står vi inför ett vägval, det är dags att söka en tryggare zon och lärmiljö för ett av barnen. Än så litet att det blir vårt ansvar. När den äldsta dottern gav sig av till en tryggare miljö, var hon tillräckligt stor för att själv ta beslutet. I sjunde klass vände skolgången, men priset hon betalat dessförinnan var högt. Denna gång har vi inte råd att betala ett så högt pris. Vi får inte ut mer av vår skolpeng, det har varit ett förskräckligt år, utan måste försöka flytta. Ett arbete som påbörjas nu. Önskar mina barn ett underbart sommarlov, men något att se fram emot efter sommaren.

Jag är ytterst tacksam att detta är något jag kan få göra tillsammans med exmaken och hans nya fru, för alla vuxna har alltid ett ansvar att vara just vuxna. Alla barn behöver en vuxen hand att hålla fast vid.

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.

En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Öppna lådor

Jag letar alltid efter min bil. Att ha en onummrerad plats i ett garage på flera våningar som dagtid används av mycket "arbetare" och kvälls- och nattetid av centrumboende, gör det extremt obekvämt för mig. Jag försöker hitta strategier för inte behöva irra runt för mycket. Dessutom klappar ju skammen på skuldran, vill ju helt inte att någon ser hur man letar i raderna. Jag är lite avundsjuk på de som bara går upp för trappan, till rätt våningsplan och rakt fram till sin bil! Egentligen är nog skam den mest negativa känslan. När vardagen och helgen överskuggas av skam över att inte kommit längre. Det finns ingen känsla som så fullständigt förlamar och lägger ett passivt blött gammalt tageltäcke över en. Att inte överföra skam på sin barn är nog ett av det svåraste uppdragen föräldraskapet innebär. Hur många gånger säger en vuxen "att du inte skäms" - det är ju den rent verbala överförda skammen. Men den subtila skammen, den finns där hela tiden. För att klara att arbeta mot skammen, krävs att man arbetar med sin egen skam, det handlar inte om att ha förebilder det handlar helt om vems förebild man vill vara.

Mitt ena barn avlutade dagen igår med stora tårar. När jag kröp ner i sängen vid läggdags, frågade vad som var så ledsamt svarade barnet "Jag är inte ledsen, det har varit en jättebra dag, men min hjärna är så full". Det där är en känsla jag väl känner igen. Frustrerande för omgivningen, att vara full av gråt, för att huvudet är helt osorterat av intryck. Jag gjorde en "mindfullness-övning" - det är inte första gången som barnet får göra denna övning med mig, och blir allt mer fokuserad varje gång vi gör övningen i att komma tillbaka till här och nu. När vi var klara, var tårarna borta och den vackra munnen log ingen och ögonen var trötta men med lite glitter i. "Tack mamma, nu har du stängt alla lådor i mitt huvud som var öppna!" Det där var ord, som jag helt förstår. Efter en dag, rolig eller svår, blir huvudet för somliga av oss, fullt av öppna lådor som måste stängas. Ett klokt barn, lärde mig vad som blir tokigt i mitt huvud.

Det skämtet fastnade i halsen

Jag vet inte om jag kommer skratta någon mer när någon kollega, när jag trampar in på jobbet, föreslår att lite Ritalin nog hade gjort susen. Jag vet inte om jag någon mer kommer att skämta kring att jag är lika impulsiv som vuxen Pippi.
Står nu inför ett vägval, igen. Med ena benet i kampen för acceptansen och den brinnande självinsikten, med de andra benet i frågan blir det bättre av att veta mer?
Det var en veckotidning, jag bläddrade lite förstrött, i bristen på att göra något annat, en artikel om Caroline Giertz, som i vuxen ålder alldeles innan hon fyllde femtio fick veta att hon hade adhd. Jag läste artikeln, och blev kall! Jag la undan tidningen, dagen efter fick jag rota genom en hel hög, kopierade den, tog hem, läste och undrade om berättelsen om hennes liv, verkligen om henne, eller var den min berättelse? Som tur var, fanns det några rejäla skillnader, hon åkte och köpte häst utan stall - jag nöjde mig med att köpa en skock höns utan hönshus. Nej, det finns fler skillnader. Även om jag sätter igång renoveringsprojekt, så gör jag det inte på nätterna. Men behöver jag säga att grät, massor. Lät bästa vännen, och syster läsa. Intill artikeln fanns listan på karaktärfrågor kring personlighet. Bästa vännen prickade sakligt av varenda punkt som något hon skulle säga om mig.
Ökad oro - den närmaste tiden. Inte alls full förståelse från andra nära vänner. Förstår det, det är lättare att skylla allt på skilsmässa, stress, ansträngd ekonomi, och avsaknad av familj. Det är lättare att säga åt mig att skärpa mig, att jag är slarvig, jag har nog ärligt talat hört det där ganska många i livet.
Alla människor tappar bort sina saker när de är stressade! Jo, just det, men jag - tappar bort mina saker alltid! Jag tänker inte räkna alla timmar av mitt liv som gått åt att leta efter nycklar, plånböcker, väskor, läxor, lappar som ju låg här mitt framför mig alldeles nyss. Min vardag ser ut, som er gör när ni är under tillfällig stress. Det är förbannat slitsamt, när det inte längre finns en person där, som fixar det där åt dig. Vilket i sin tur förklarar varför jag har så tufft att få ihop livet som ensamstående mamma. Jag har nämligen aldrig behövt möta de negativa saker med min personlighet tillräckligt mycket. Utan kunnat leva med de positiva delarna. Spontan, impulsiv, kan få ihop en middag för tio ur ett tomt skafferi. Påhittig, snabb i tanken och verbalt.
....
Screening gjordes - vilket naturligvis visade det jag anat. Ett resultat "som motiverar till vidare utredning". I vägvalet behöver jag veta, vad skulle den vidare utredningen kunna ge mig? Jag är starkt medveten om min negativa egenskaper, och vart det brister i vardagen, men vill heller inte medicinera bort de positiva, det som gör mig till den jag är! Jag vill fortsätta vara den där vännen som faktiskt på tio minuters varsel - akut kan åka hämta ditt barn på skolan, ge mig tjugo till och barnet har fått ett mellanmål. Jag vill vara den där personen som kan hyperfokusera när något är intressant och på så vis vara extremt snabb i inlärningen. Jag vill vara flexibel, påhittig, och en starter. Men vill jag mer? Just nu vill jag fokusera på det som aningen för tufft i vardagen för mig, det är del saker, och tar hjälp av en vän som utan fördomar och utan anklagelse hjälper mig till lite nya strategier. Mitt största fokus blir på en annan person, jag ikläder mig stridsutrustning direkt.

Ändå känns det som om hela världen

Detta är en låt som gör att fler ord behövs väl inte just idag iallafall.