Jag, semester och en smula tystnad

Idag, semester. Det är märkligt med semester. Har inte vant mig, alla år i livet med tillfälliga jobb, projektjobb, barnafödslar, studier, mer tillfälliga jobb, mer barnafödslar, en sjuk mamma, mer studier, har liksom inte gjort mig van, vid detta vuxna, man får vara ledig - man får lön samtidigt som man är ledig.
Jag har inget hus att ta hand om och avsluta renoveringsprojekt och förbereda för försäljning, förra årets semester, var faktiskt ingen ledighet alls! Gode gud vad jag slet! Å andra sidan jag har heller ingen plats att bara dra av alla kläder och slänga mig i solen med ett glas rosé och en bok. Den ekonomiska situationen är värre en någonsin, kan inte resa någonstans, kan inte unna mig någonting, men jag är ledig...ledig.
Veckorna kommer gå fort. En av mina veckor, är det bara jag! Bara jag, och inget jobb att gå till, det är så konstigt! Jag vet ingen annan som ledig och ensam, utan bara jag! Pratade om den veckan men min vän, funderar nämligen på att bara dra iväg, till fots, se vad som händer. Hur överlever jag själv? Vad händer med mig, om jag drar mig ut i skogen ensam? Har aldrig varit någon scout, det har vännen, och hon blev bekymmrad. Förklarar att jag vill göra som Doppler (Erlend Loe´s underbara figur i boken med samma namn) - vännen tvekar och undrar om vi inte kommit överrens om att Doppler var lite tokig? Jag skrattar och undrar var i så fall skillnaden ligger? Varför är det finare att åka på lyxiga sparesor, på dyra reatreat och yogakurser, där den välavlönade övre medelklassen möter sig själva, duktigt värre, än att ta en ryggsäck och ge sig av dit näsan riktar? Nä, ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag att veta, vad som händer om jag sticker iväg i några dagar till tystnaden!

En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.