En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Öppna lådor

Jag letar alltid efter min bil. Att ha en onummrerad plats i ett garage på flera våningar som dagtid används av mycket "arbetare" och kvälls- och nattetid av centrumboende, gör det extremt obekvämt för mig. Jag försöker hitta strategier för inte behöva irra runt för mycket. Dessutom klappar ju skammen på skuldran, vill ju helt inte att någon ser hur man letar i raderna. Jag är lite avundsjuk på de som bara går upp för trappan, till rätt våningsplan och rakt fram till sin bil! Egentligen är nog skam den mest negativa känslan. När vardagen och helgen överskuggas av skam över att inte kommit längre. Det finns ingen känsla som så fullständigt förlamar och lägger ett passivt blött gammalt tageltäcke över en. Att inte överföra skam på sin barn är nog ett av det svåraste uppdragen föräldraskapet innebär. Hur många gånger säger en vuxen "att du inte skäms" - det är ju den rent verbala överförda skammen. Men den subtila skammen, den finns där hela tiden. För att klara att arbeta mot skammen, krävs att man arbetar med sin egen skam, det handlar inte om att ha förebilder det handlar helt om vems förebild man vill vara.

Mitt ena barn avlutade dagen igår med stora tårar. När jag kröp ner i sängen vid läggdags, frågade vad som var så ledsamt svarade barnet "Jag är inte ledsen, det har varit en jättebra dag, men min hjärna är så full". Det där är en känsla jag väl känner igen. Frustrerande för omgivningen, att vara full av gråt, för att huvudet är helt osorterat av intryck. Jag gjorde en "mindfullness-övning" - det är inte första gången som barnet får göra denna övning med mig, och blir allt mer fokuserad varje gång vi gör övningen i att komma tillbaka till här och nu. När vi var klara, var tårarna borta och den vackra munnen log ingen och ögonen var trötta men med lite glitter i. "Tack mamma, nu har du stängt alla lådor i mitt huvud som var öppna!" Det där var ord, som jag helt förstår. Efter en dag, rolig eller svår, blir huvudet för somliga av oss, fullt av öppna lådor som måste stängas. Ett klokt barn, lärde mig vad som blir tokigt i mitt huvud.

Det skämtet fastnade i halsen

Jag vet inte om jag kommer skratta någon mer när någon kollega, när jag trampar in på jobbet, föreslår att lite Ritalin nog hade gjort susen. Jag vet inte om jag någon mer kommer att skämta kring att jag är lika impulsiv som vuxen Pippi.
Står nu inför ett vägval, igen. Med ena benet i kampen för acceptansen och den brinnande självinsikten, med de andra benet i frågan blir det bättre av att veta mer?
Det var en veckotidning, jag bläddrade lite förstrött, i bristen på att göra något annat, en artikel om Caroline Giertz, som i vuxen ålder alldeles innan hon fyllde femtio fick veta att hon hade adhd. Jag läste artikeln, och blev kall! Jag la undan tidningen, dagen efter fick jag rota genom en hel hög, kopierade den, tog hem, läste och undrade om berättelsen om hennes liv, verkligen om henne, eller var den min berättelse? Som tur var, fanns det några rejäla skillnader, hon åkte och köpte häst utan stall - jag nöjde mig med att köpa en skock höns utan hönshus. Nej, det finns fler skillnader. Även om jag sätter igång renoveringsprojekt, så gör jag det inte på nätterna. Men behöver jag säga att grät, massor. Lät bästa vännen, och syster läsa. Intill artikeln fanns listan på karaktärfrågor kring personlighet. Bästa vännen prickade sakligt av varenda punkt som något hon skulle säga om mig.
Ökad oro - den närmaste tiden. Inte alls full förståelse från andra nära vänner. Förstår det, det är lättare att skylla allt på skilsmässa, stress, ansträngd ekonomi, och avsaknad av familj. Det är lättare att säga åt mig att skärpa mig, att jag är slarvig, jag har nog ärligt talat hört det där ganska många i livet.
Alla människor tappar bort sina saker när de är stressade! Jo, just det, men jag - tappar bort mina saker alltid! Jag tänker inte räkna alla timmar av mitt liv som gått åt att leta efter nycklar, plånböcker, väskor, läxor, lappar som ju låg här mitt framför mig alldeles nyss. Min vardag ser ut, som er gör när ni är under tillfällig stress. Det är förbannat slitsamt, när det inte längre finns en person där, som fixar det där åt dig. Vilket i sin tur förklarar varför jag har så tufft att få ihop livet som ensamstående mamma. Jag har nämligen aldrig behövt möta de negativa saker med min personlighet tillräckligt mycket. Utan kunnat leva med de positiva delarna. Spontan, impulsiv, kan få ihop en middag för tio ur ett tomt skafferi. Påhittig, snabb i tanken och verbalt.
....
Screening gjordes - vilket naturligvis visade det jag anat. Ett resultat "som motiverar till vidare utredning". I vägvalet behöver jag veta, vad skulle den vidare utredningen kunna ge mig? Jag är starkt medveten om min negativa egenskaper, och vart det brister i vardagen, men vill heller inte medicinera bort de positiva, det som gör mig till den jag är! Jag vill fortsätta vara den där vännen som faktiskt på tio minuters varsel - akut kan åka hämta ditt barn på skolan, ge mig tjugo till och barnet har fått ett mellanmål. Jag vill vara den där personen som kan hyperfokusera när något är intressant och på så vis vara extremt snabb i inlärningen. Jag vill vara flexibel, påhittig, och en starter. Men vill jag mer? Just nu vill jag fokusera på det som aningen för tufft i vardagen för mig, det är del saker, och tar hjälp av en vän som utan fördomar och utan anklagelse hjälper mig till lite nya strategier. Mitt största fokus blir på en annan person, jag ikläder mig stridsutrustning direkt.

Ändå känns det som om hela världen

Detta är en låt som gör att fler ord behövs väl inte just idag iallafall.

valborg minsann

Inte mycket skrivit här på länge. Huvudet fullt, men surrigt. Läser, tar in, läser vidare.
Valborgsmässoafton, och jag har som vanligt vetat sedan väldigt länge vad jag ska göra, och det är inte att umgås med varken vänner eller bekanta, jag ska jobba! Jobbet upptar alla min tid, mitt sociala nätverk har krypt de senaste åren och fortsätter krympa. Väl medveten om att det ibland är mitt fel, för om jag inte jobbar och inte har barnen hos mig, så föredrar jag att känna kärleken från pojkvännen, det är det som ger mig lite kraft och lust att ta itu med ännu en vecka ensam med barnen, ännu en månad med allt för stora räkningar och för låg lön. Andas, vila, andas. Trivs inte i min bostad, vill inte bjuda hem någon, för trångt att äta tillsammans för fler personer än vi är när barnen bor hos mig, för rörigt att ens bjuda in någon över tröskeln, och en förlamande oförmåga att göra någonting annat än det akuta, och påbörjar ständigt nya försök till ordning och organisation, som inte blir slutförda.


Några lästips delar jag med

http://caroline.giertz.com/

http://boktyckarna.blogspot.com/

http://joloos.blogspot.com/2011/04/cat-is-out-of-bag.html

http://frejaaharle.blogg.se/


Okej - nytt kommer en annan dag!

Om man jämför med sig själv då?

Hemma, har lyckats dra på mig ett litet läkarbesök i em, nåväl, lite medicin får man hoppas på, och jag har friskanmält mig redan i morgon. Jobba får jag göra, vare sig jag är frisk eller inte, finns inget som helst utrymme för något annat. Det är inte bra för mig att vara hemma känslomässigt heller. Det blir bara en massa grubbel. Snurrar i huvudet - letar en väg vidare, ut, och till något bättre. Ibland tror jag att det kan gå att leva så här tills barnen är stora. Men allt som oftas inser jag det omöjliga.
Jag har lovat att inte jämföra med andra, för sådan får en bara nedstämd. Men får man jämföra med sig själv då, vad man sjäv försatt sig i för situation?

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.