Ensam inte alltid stark

Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

Be om eller behöver?

Två steg fram och ett bak, det för oss trots allt framåt. Men ibland, hänger frågan i luften, är det ett steg fram och två bak, eller kanske ett framåt, ett på sidan och ett bak.
Situationer som vara ljusa, ändras i all hast, och bergstoppen som skulle bestigas, drabbas plötsligt av ett halvmeter snötäcke och då är det svårt att ta sig dit i vandringskängorna, men är det omöjligt?
Det är inte alltid så att man får vad vad man behöver utan kanske är det rätt att man får det man ber om. Då måste frågan ställas, vad var det jag bad om, för det jag behöver verkar inte vara det jag fick?

On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

En rosa almanacka, allt jag behöver!

Utan almanacka, var är den? Letat överallt, frågat om jag lagt den någonstans? Har totalt tappat kontrollen. Däremot har jag koll på att det är par dagar kvar till lön, att det är första advent i helgen, vilket ser ut att bli en gardinlös variant. Jag vet var i röran mina andra pilgrimörhängen ligger, jag vet när jag går upp i mörkret precis det står saker i vägen, men jag vet inte var almanackan är!
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.

Då stundar pysslandets månad, och nu efterlyses den pysslande mamman.

En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.

Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!