Förstår nu varför människor ringer spålinjer annonserade i dagspressen. När ensamhetens deperation bryter genom, när det plötsligt blir klart att inget sagt gäller och reglerna plötsligt har ändrats förloras kontrollen.
Hur blir det nu då? Hur ska det gå?
Då är det säkert riktigt skönt att någon flummig liten sak säger att "å, just nu ser det mörkt ut, du kommer att bli besviken på någon som står dig nära, men se, se vad jag ser i stjärnorna, det blir bra, det kommer bli bra för dig. Du ska åter se hur allting ordnar sig, men, det ser ut som om du ska flytta, och sedan vad ser jag? Du gör en liten resa, och där, där kommer du möta en ny person som gör stor skillnad i ditt liv", slutet gott, allting gott.
Nej. Fuck off! Det finns inga goda slut, de finns en möjlighet att förtränga och glömma, och då kan ju slutet se lite ljusare ut.
Jo, det är så, vi går mot en ny födelsedag, de som följde den gamla bloggen vet att inte alls bara är glädje för mig, mer en kamp att finna glädje, känslan av ensamhet är större än glädjen av den lilla gemenskapen, och denna gång ändrades överrenskommelsen och reglerna igen, utan min inblandning, fick ett besked om hur "vi" gör. Troligen finns det en liten rättvise-störningsgen i mig, men kan ha demokrati i besluten, även om man är två, eller borde kunna ha! Jag som helst vill ha lugn nu, och ännu brinner det av ilska, ledsenhet är röken från den elden, över det arbete som lades över på mig inför försäljningen av huset, mer än 280 timmar, jag har fått använda mina sista semesterdagar, mina vänner har slitit för att stötta mig och utan dem hade jag troligen inte ens dragit upp rullgardinen mer, av den enkla och enda anledningen att det finns en gräns hur långt energin räcker för en person.
Men jag har lärt mig, mer! Skönt, jag vet mer om mig, och jag har kunnat lära mig mer om äkta och yta om närhet och ytlighet. Verkar vara en tuff läxa, för en som ständigt tror gott om alla. Älskar er - ni som finns där!
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Bära med sig skuld
Det har inte rådit något vidare lugn inom mig, tills idag, då mäklaren var positiv när jag pratade. Behövde det samtalet! Sedan, var det dags igen. Hade ett av de där samtalen jag måste ha, men inte vill ha. Fick idag veta att jag under mitt äktenskap fått pengagåvor som den andra hälften nu förväntar sig få ersättning för. Spontant känner jag nog att ska gåvor och presenter ses som ett lån vill jag ge tillbaka den personen som stöttat under de svåra åren. För det är så, tillvaron har inte alltid varit guldkantad. Jag är tacksam, har alltid varit tacksam. När mina föräldrar levde så gjorde de också vad de kunde. När vårt första barn föddes, vi hade det inte fett, kom min pappa och köpte barnvagn och tillsammans med sin hustru köpte de nog halva barnavdelningen med babykläder. Jag och min mamma och reparerat och renoverat allt som gått att bevara. Mitt skrivbord består än idag av de två första möblerna jag fick när jag var bebis, renoverat och återanvänt. Och jag har tagit emot gåvor. Vi fick en soffa, den är nu sliten och lite trasig, men jag har den kvar, och tycker fortfarande om den.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.
torsdag 23 september 2010
De säger att bakom en prydlig fasad råder det ett kaos. Mitt hem, men mina mått sett otroligt prydligt sedan en liten tid tillbaka. Bohemiskt prydligt i allafall. Här finns numera växter och blombuketter minsann, lite här och där. De överlever dessutom, plötsligt har den stora växtänglamakerskan försvunnit, och jag springer runt och pysslar med blommor och blad, och inte ens vattnet i vaserna luktar illa. När växterna färdigpysslade, så är det dags för ljusen. Har kommit på den strålande mysighetfaktorn att på kvällen innan jag lägger mig tända doftljus i sovrummet och så svag dimbelysning i taket, när det är gjort så bara längtar jag efter att gå och lägga mig. Därför måste jag ägna några tankar åt kaoset. Kaos är ett ord som egentligen är postivit laddat, när det lite kaotiskt omkring, kommer kreativiteten. Den finns inte där nu. Det är bara ett flytande, en längtan och dagar som kommer och dagar som går. Att bli uttråkad, kommer som ett brev på posten. Har inget att göra - hade velat dansa, sjunga, måla, laga middag för massa människor - men nej, rostar två skivor bröd, dricker en kopp te och gör ingenting! Här har bjudit hem folk till ostädat hus, smutsiga badrum och dammsugaren i ett hörn i vardagsrummet - och nu, dricker jag te ensam och tittar på mina blommor och luktar på mina ljus. Kanske får jag stöka till det lite, gömma Cillit Bang och min samling med mirakeltrasor i olika pasellfärger en för varje yta som kan putsas på. Men det vill jag inte, tycker det är så skönt med nyoljat golv, dammsugen hall och polerat kök och blir så arg på barnen som inte lägger saker på sin rätta plats. Då slår det mig att det bästa sättet för mig att skapa ett inre kaos, det blir att säga NEJ - inget ord påverkar så djupt, och egentligen ingår det i planen att bli självbestämmande, att det får vara slut på den eviga snällheten - NEJ, nej, nej - det blir mitt kaos för en tid.
lördag 11 september 2010
Stora ord och liten människa
När livet varit som allra mörkast, när orken bara räckt till att sätta på kaffebryggaren, gå till jobbet, och uppfylla de mest primära behoven i maslows behovtrappa har de stått där. Min lilla grupp av livs levande änglar. När min luft tagit slut, har de blåst nytt syre i mina lungor. När min mat tagit slut, har de fyllt min mage. När jag glömt hur det känns att bli att kramad och hållen om, har deras famnar varit varma, mjuka och trygga. När mitt hopp tagit slut, har de tänt ett litet ljus i fjärran, och när jag inte sett det ljuset, då har de berättat hur det ser ut.
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)