Långsamt farväl

Det råder en känsla av fred inombords, förstår detta med långsamma farväl. Förstår själva poängen att inte rusa iväg och vidare utan att stanna i avskedet ett litet tag. Det avsked som nu görs när hemmet är påväg att lämnas, känns mer befriande är smärtsamt. Är påväg någonstans. Lär inte landa rätt direkt, med kanske tillräckligt för att åter finna ro ett tag innan nya färder planeras. Det enda felet är att det långsamma farvälet också innebär att nya konflikter blomstrar, och sånt som var lovat i sorgens ögonblick tenderar att bli glömt. Mitt hjärta är stort nog att inte glömma. Tar med mig alla erfarenheter, sanningar och lögner vidare, och har vuxit en och annan centimeter.

Den sanna vännen lämnar inte mitt i en fråga.

Orkar idag, ännu en dag, det är tuffare än jag kunde föreställa mig att ensam sälja huset. Fick använda semesterdagar, som jag hade velat ha till vila, till att slutföra iordningställande av huset. Men nu börjar det ljusna, då och då sluter vänner upp och tar ett tag. Min syster tar på sig mer roller än vän och syster, hon arbetar och sliter för min mor och far med. Vi talar om dem, när vi arbetar - hur tomt det är i livets upp och nergångar att inte ha dem som stöd.
Hur tackar man någonsin människor som hjälper och stöttar?
Ibland kan tacket vara att visa att man lär sig något, att visa att man med vänners hjälp och omsorg växer. Blir klokare och ärligare. Sanna vänner gör skillnad i ens liv. Flera resonemang och frågor får svar, när jaget får spegla sig i personer som älskar. Den sanna vännen lämnar inte heller mitt i en fråga.
Idag sa jag förstå gången i livet till, att nu räcker det, orkar inte mer idag, du får åka hem. Det var till min syster, men det var nytt för mig, att sätta gränsen där och vara fullt ärlig emot henne och mig, kroppen var trött och orkade inte ens lyfta en hög med vikt tvätt! Kroppen behövde vila, och jag lät den få det.

Gamla vänner återvänder alltid

Gamla vänner har en fin vana - de återvänder. När man träffas åter - då har tiden sedan sist varit kort. Lyckades denna dag träffa tre vänner varav ingen bor här, men av olika anledning passerat min bostadsort. Trots att livet för alla gör plötsliga ryck, förändras ibland över timmar så finns den genuina och ursprungliga människan där, den man älskar.

Gör dagliga besök och kontrollerar min situation i bostadsköandet. Det är dystert. I min kommun existerar inga lediga lägenheter i den storlek jag behöver alls. Totalt har det kommunla bostadsbolaget 10 lediga lägenheter idag, varav ingen fyra. Somliga dagar dyker det upp en fyra, och då inte i ett område jag kan bo tryggt med mina barn. Är inte snobbig, låter snobbigt, men vi måste ha det någonlunda tryggt omkring oss. Jag har insett att det går att vara kräsen, tackar ja till alla större treor som erbjuds, vilket sällan sker. Funderar på om det verkligen är möjligt, kan det vara möjligt att jag nu blir utan en vettig bostad? En gång har jag faktiskt varit på köplats 5-10 på en lägenhet. Då kändes det nära, nästan pirrigt. Trodde det var ett storstadfenomen att inte hitta bostad, men det är visst lika illa även i småstäder som Uddevalla.
Men jag har vänner, och jag vet att den dagen jag ber om hjälp, finns hjälpen där!

Ballerinor är vi allihop

Mitt i allt i livet kan det vara en evig balansgång, som en ballerina på en ganska slak lina. Det går inte att titta nedåt, för då förlorar man balansen. Bakåt - du faller definitivt, blicken måste vara fäst mot horisonten. Det går inte tappa fokus, inte ens de slöa och irriterande augustigetingarna får inte störa. Men de är överallt, surrar och stör och ibland så argsinta att gadden borrar in i huden.
Den där lilla skaran som finns där som uppmuntrar och peppar, är helt nödvändig. De står nedför med nätet redo att fånga upp när det blir ett fall från en högre höjd, men de tvingar också till nya försök, upp igen, och ut på linan.
Blev stungen, fångad i nätet, letar efter horisonten - balanserar igen.

Mitt i allt ska vi vara empatiska

Det är lätt att bli snurrig i huvudet av alla möten och alla relationer som man ska ha igång mitt i livet. En evig strävan efter att få pusselbitar på plats. Lite som när barnen var små och mottot i mitt hem, strunta i vilka sängar vem sover, regeln var kort och gott vi sover på det sätt som ger så mycket sömn som möjligt till så många som möjligt i familjen (detta ledde för vår del till samsovning under långa perioder).
Nu handlar det mer om att sköta måsten, det vill säga, jobb för min del, skola för barnen, mat och hygien, och så kryddas det med närhet och kärlek, vilket är ett basalt behov och naturligvis innefattas bland livets måsten men målet måste fortfarande vara att så många som möjligt möts av empati och förståelse när besluten tas.
Låter som ett kraftigt förenklat liv, men att tro det, är att rejält föra sig själv bakom ljuset. Det är en strävan, och kräver ett evigt jobb. Innebär ständigt konflikter
Titt som tätt snubblar ordet empati över oss personer som befinner sig mitt i livet.
Att känna empati, det är som att tänka med hjärtat, men inte bara för sin skull, utan att där inne kunna känna hur ens handling känns för någon annan. Det betyder att som mor, partner och vän ha ett medvetande om att de människor man integrerar med upplever känslor och kunna förhålla sig till detta.

Livserfarenheten gör det möjligt att tolka in det som sägs mellan raderna, vi läser av, och genom empatin tolkar vi det som sägs mellan raderna, för vi kan leva oss in känslan och upplevelsen. Därför är det så viktigt att vi möts när vi talar om viktiga saker. Ett litet mål just nu hos mig, är att möta människor på det ytterst omoderna sättet irl för att kommunicera.

Men det är svårt, för hur långt får man köra över sina barn och sina vänner och andra människor vi har en relation med, hur många har vi inte en relation med bara på arbetsplatsen, för att vi själva upplever oss må bra av det? Hur förhåller vi oss till att ge avkall på sitt eget behov om det sårar någon annan? För en empat innebär förståelsen av andras känslor att det måste föranleda ett avkall. Som exempel otrohet, en empat kan omöjligen vara otrogen. Men att lämna barnen till barnvakt, för att åka till jobbet, det har i livet blivit ett måste och omöjligt att ge avkall på.

En sak är i allafall säker, även om jag följer mitt hjärtas tanke och röst, kan mina handlingar vara helt avsaknad av empati, det är inte förrän min handling påverkar en annans känsla som det går att säga att den var empatisk.

Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Kommunikation genom sms

Är det något som tycker att det är tufft att kommunicera inom äktenskapet? Har sms ökat förståelsen för varandra? Då kan jag säga att kommunikation efter äktenskap, det kräver sin tid och väldigt mycket kunskap och förståelse. Smskommunikation inom ett förhållande, förstärks med smiles, mmsbilder, ord som pussar och kramar osv. Sms efter äktenskap förstärks inte, små korta ord ska ändå skapa någon form av förståelse och acceptans. Orden blir korta, meningar korta och endast i bästa fall avslutas det med ett mvh eller vänligen. Det är som gjort att låta elak utan att mena det, eller blir missförstådd! Det går ju också att gömma anklagelser i sms, på ett sätt som inte riktigt funkar om man hade sett den man smsade i de trötta ögonen.
"Ok menar du att du tar torsdag till söndag? men har barnvakt i helgen för att gå ut?"
Att kommunicera kräver att sända och mottaga och filtrera, men telefonen saknar helt filter, och tolkningen sker efteråt. Hade orden blivit tolkade annorlunda, med en :-) efter, eller "hoppas det ordnar sig med barnvakt i helgen, vänligen..."

Ibland finns det dagar jag undrar om man efter äktenskapet helt enkelt skulle låta bli att smsa meddelanden och frågor till varandra, utan alltid bara prata öga mot öga, utan gemensamma barn intill sig. Hade vi varit snällare mot varandra då eller förstående för att den andres liv är väldigt annorlunda ens eget? Vem är stark nog att orka det? Man behöver inte vara konflikträdd för att känna den eviga kommunikationen som man är dömd till om man en gång valt att skaffa gemensamma barn faktiskt är tärande in i märgen!
Nästa år tänker jag i allfall inte planera sommar och semester över vare sig sms eller mail. Jag behöver en stor whiteboard, en gigantisk almanacka och en god natts sömn och förbannat mycket bekräftelse och peptalk, sedan är jag redo att tänka klart!

Jag ska också sluta att planera saker med tonåring över telefon och sms, kommunikationen blir fel. Har sällan varit så usel på kommunikation i livet som nu. Öga mot öga - då ska jag bestämma saker hädanefter!
Nu är det sent, ska upp och jobba i morgon, men först ska jag skicka ett sms där inga beslut ska tas, och inga besked ska lämnas, bara för att jag vill, säga godnatt! ;-)